Phosphorescent – bästa bakiskuren
Gå upp tidigt i morgon.
I alla fall om ni är på Way Out West.
Ni vill inte missa Phosphorescent.
Well, Phosphorescent – eller Matthew Houck som mannen bakom namnet heter – går de facto på scen vid 13.45 men den som brukar göra den här festivalen ordentligt vet att det är tidigt på morgonen på Way Out West.
Förmodligen är det knappast en tid som Houck själv hade valt. Han döpte sitt förra album till ”Here’s to taking it easy” och de intervjuer som finns att läsa med honom äger påfallande ofta rum på barer med stadiga rader öl och Jack Daniels-shots på bordet.
Men tiden till trots finns det all anledning att ha förväntningar på giget, för Phosphorescent har gjort ett av årets album. ”Muchacho” kom i våras under en period när ganska många andra släppte skivor så jag hann aldrig lyssna ordentligt på mer än den fantastiska singeln ”Song for Zula”. Under sommaren har plattan emellertid varit med mig både i en baden-baden-stol i Växjö och under ett parasoll på Amorgos och låter nu som något alla det här landets många fans av Fleet Foxes och Bon Iver verkligen borde kunna falla för.
När Houck följde upp sin hyllningsskiva till Willie Nelson, ”To Willie”, med den ganska rakt countryrockiga ”Here’s to taking it easy”, två skivor som hjälptes åt att ta Phosphorescent till en lite större publik, fick den skäggige Brooklyn-bon från Alabama måhända på sina håll en countrystämpel men den som har varit med på hela den sju album långa resan från 2003 års debut ”A hundred times or more” vet att Houck har större visioner.
På ”Muchacho”, hans på flera sätt mest fullgångna skiva hittills, var den kanske främsta inspirationen Brian Enos ambientalbum ”Another green world”. Houck ville komma åt ”undervattenskänslan” i soundet. Låtarna skrevs under en isolerad period i Mexiko, och jag inbillar mig att det hörs. En låt som ”Muchacho’s tune” låter som gjord för sluttexterna i ett riktigt solstekt och blodigt ”Breaking bad”-avsnitt.
Framför allt är det musik som känns varm, trygg och vacker i all sin mänskliga skröplighet. Just det som kropp och själ brukar behöva en lördagmorgon på rockfestival.
Så Phosphorescent möter förmodligen sin första riktigt stora svenska publik vid precis rätt tid.