”Bachelor” – ett parallellt universum där feminismen aldrig fick fotfäste

Karolina Fjellborg ser nypremiären av den klassiska dejtingsåpan

Det är premiär för nygamla ”Bachelor”.

Ett reality-tv-koncept som utspelar sig i en parallell ­nutid där feminismen aldrig fick fotfäste.

Förhandspeppen är stor på höstens kanske allra mest angelägna film – Sarah Gavrons ”Suffragette”, med Carey Mulligan, Helena Bonham Carter och Meryl Streep som modiga rösträttskämpar i förra sekelskiftets England.

Men det här är även hösten då vi ser nypremiären av den svenska versionen av ”The bachelor”, dejtingsåpan som utspelar sig i nutid – över 100 år efter att suffragetterna fick nog av att inte ha något att säga till om i sina egna liv – men i ett underligt parallellt ­universum där feminismen aldrig har hänt.

Där 24 kvinnor i sin jakt på att bli utvalda av tuppen i hönsgården springer ­huvudstupa rakt in i varenda gammal sunkig kvinno­stereotypfälla som producenterna har gillrat.

Det skvallras och snackas skit, det fnissas och gråts, det åmas och kråmas, slängs längtansfulla, beundrande blickar och är till lags.
 

Man bara väntar på att någon ska kedja fast sig själv vid spisen för att visa vilket perfekt frumaterial hon är.

Och i konkubinernas gemak talas det inte om någonting annat än Honom.

Har någon något vettigt att säga håller hon det för sig själv. Eller så blir det bortklippt, antar jag.

”Bachelor”-universumet är som taget ur en feminists mardrömmar.

Nog för att det finns fler dejtingsåpor som går ut på att människor – såväl män som kvinnor – utsätter sig för förnedrande situationer. Men få är så utpräglat ovärdiga, primitiva och angripna av en så ogenerat vildvuxen könsrollsmossa som ”Bachelor”.

Jag säger inte att det inte är underhållande.

Jag har sett de två första avsnitten av ”Bachelor – när leken blev allvar” – som har premiär i Sjuan på tisdag, med Pär Nilsson från Bollnäs som mannen med makten över de berusande rosorna – och ser fullt godkänd, amerikanskt plastigt producerad reality-tv för den som gillar att borra ner ansiktet i närmaste skämskudde.
 

Men jag säger att det är sexistiskt till ­tusan. Och som feminist blir man tvingad att brottas med motstridiga känslor i tv-soffan.

Lite som när man inte kan låta bli att lyssna på Snoop Doggs misogyna ­mästerverk ”Doggystyle” när man är ensam hemma.

karrometern

Stekhett

Absolut bäst just nu är den undersköna franska spökhistorien ”Gengångare”, som är tillbaka med en andra säsong på SVT Play.

Ljummet

Säsongspremiär på Viaplay i dag för ”The blacklist” – vars stora trumfkort är en showig James Spader som har fruktansvärt roligt med rollen som Raymond Reddington.

Iskallt

”Ängelby” (SVT). När det blir konstigt på helt fel sätt. (Men det finns små humoristiska guldkorn i dialogen.)