Kents avsked är fyllt med värme
Så bra var turnépremiären i Linköping – betyg låt för låt
LINKÖPING. Det här är början på slutet.
Och den här gången är det verkligen sant.
Men Kent är varken sentimentala eller sorgsna.
Konserten är full av varm och kolmörk eufori.
Mellansnack är inte Jocke Bergs paradgren.
Men vid ett par tillfällen pratar han längre på scen än han gjort på flera år.
Alldeles i början försöker han att förklara hur Kent ser på sin sista turné och hur de har resonerat kring låtvalen:
”Vi har aldrig varit ett nostalgiskt band – vi har hellre tittat framåt.”
Och vad gäller setlistan – det här är ett band som en gång nästan började slåss när några av medlemmarna ville strunta i att spela singeln ”Kräm (så nära får ingen gå)”.
Men den här gången har de enats i en gemensam nämnare. De ska bara spela låtar som de själva älskar, låtar som de tycker representerar Kent bäst.
Många kommer säkert att gnissla tänder. Speciellt de underliga filurerna som fortfarande, efter alla dessa år av odiskutabla motargument, tycker att gruppen var bäst före albumet ”Hagnesta Hill”.
Tyngdpunkten ligger på 2000-talet, tack och lov. Det var då de blev Kent. Innan dess försökte de att vara Kent. Det är en viss skillnad.
De äldre låtarna arrangeras eller mixas om för att passa 2016 och inte låta som ett svunnet 1997. Vi får inte höra ”Blåjeans”. Vi får inte höra ”Om du var här”. Och ingen förbannad ”Kräm” heller. Hurra, hurra och hurra.
Däremot gör Kent en välgjord och estetiskt imponerande show som tar tillvara på stundens gravallvar, visar att de fortfarande brinner och vill framåt och inte vilar i gamla meriters slappa hängmatta.
Och när konserten når fram till det självklara avskedsnumret ”Den sista sången” råder det inte heller någon tvekan om att Kent ska sluta.
Cynikerna får säga vad de vill. Och de vill ju gärna slå fast att Kent cashar in och gör comeback om fem år igen. Jag tror det när jag ser det.
Kent är inte Jerry Williams eller Ulf Lundell. De kommer förhoppningsvis inte att sluta och börja om vartannat år. Det är omöjligt att föreställa sig Kent om två årtionden. Det var nog aldrig meningen att bandet skulle kämpa på i mindre och mindre konsertlokaler. Eller pensionera sig med en krogshow, för den delen. Även om just en krogshow med Jocke Berg på Rondo i Göteborg är en mycket intressant och underhållande tanke.
Kent ligger snart i graven. Första spadtaget är taget. Jorden börjar träffa kistlocket.
Men konserten är ingen begravning. Den är varken blödig, vemodig eller ödesmättad.
Stundens allvar märks knappt. Jocke Berg, som alltid har varit en högst obekväm publikdomptör, verkar snarare axla rollen med en viss lättnad. Kent uppträder som om de är i mitten av sin karriär, och inte på målrakan.
De är åter igen en kraftfull enhet, en liten skara av likasinnade, ett lag som skyddar sig själva mot omvärlden genom musik.
Som vanligt ramar de in låtarna och varandra med Grammis-vinnande projektioner och ljus. Kören med Daniela Sörensen, Carolina Wallin Pérez och Malin Brudell måste också nämnas. De står på ett podium i mitten och har en mycket central roll av en anledning. De ger hela tiden Kents låtkatalog nytt syre och blod.
Men visst finns det stunder då atmosfären är både slutgiltig och dramatisk.
Den omgjorda versionen av ”Utan dina andetag” är farligt omskakande rakt igenom. Det gör nästan ont när ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”, en lång och känslomättad bombmatta, tonar ut.
Och när publiken, enligt den ritual som växte fram innan Napster fanns, börjar att vaja med armarna i ”747” ser det verkligen ut som om de vinkar farväl.
Betyg låt för låt
Markus Larsson plussar:
”Gigi/999”
Den digitala klockan räknar ner. 4, 3, 2, 1... Vacker, enkel och euforisk inledning. Kören sjunger kort snutt av ”Gigi” innan Kent börjar med ett av sina starkaste extranummer. Berg rullar ut en av sina allra bästa texter om den välmående människans eviga och ständigt aktuella medelålderskris. ”Åh, baby, var ha du varit? Vi har redan tänt på grillen...”
”En timme en minut/Berg & dalvana”
Kent uppdaterar en av sina bästa låtar, inspelad way back in '96, till 2016. Lyfter när de gör en mashup med ett spår från albumet ”Hagnesta Hill”.
”Romeo återvänder ensam”
Jocke Berg förklarar att Kent den här gången bara spelar låtar som de själva älskar. Det är enda kriteriet. Och så länge de väljer de bästa spåren från ”Du & jag döden” finns det ingen anledning att ifrågasätta gruppens omdöme.
”Var är vi nu”
”Som alltid flyr jag till musiken, den enda plats där jag är jag”. De flesta som har följt och beundrat Kent — eller älskar musik över huvud taget — förstår och knyter näven.
”Hjärta”
Magnifik och tung version där vita hästar rör sig i slow motion på bildskärmarna. Ja, vita hästar. Vad annars?
”Andromeda”
Kommer säkert att växa till en av konsertens favoriter innan turnén är över. Här håller delarna – kören, Jocke Berg, Sami Sirviös gitarr – inte riktigt ihop.
”Egoist”
För varje gång refrängen slår till känns det som om låten rusar upp minst fem placeringar på Spotifys topplista.
”Vi är för alltid”
Vändningen i den självförhärligande texten, där ett mycket klädsamt självförakt bolmar fram, är den självklara höjdpunkten.
”Innan allting tar slut/Den vänstra stranden”
Kent skär bort Radiohead-fläsket från ”Isola”-originalet och kopplar in låten i samma elektriska uttag som skivan ”Röd”. Alla som gillar gruppen bättre efter ”Hagnesta Hill” gör en liten våg. Övergången till ”Den vänstra stranden” är sömlös. Den vita tigern skrider fram på skärmarna. Ett kärt återseende som i det här sammanhanget kan jämföras med när Justin Bieber tar av sig tröjan i sina shower.
”La belle epoque”
Texten kommer att vara aktuell långt efter att Kent har slutat.
”Kärleken väntar”
Ingen Kent-konsert är komplett utan ”Kärleken väntar”. Låter som om någon häller blod över Svensktoppen.
”Ingenting”
Ett blixtrande inferno av projektioner, laserljus och maskinbasgångar som lyfter åskådarna längst fram flera meter över marken.
”Jag ser dig”
Mycket på skivan ”Jag är inte rädd för mörkret” kommer aldrig bli min vän. Musiken är mer generisk än gripande. ”Jag ser dig” är ett av undantagen. Live har den en kraftfullare motor. Eller fyra.
”Petroleum”
Det självklara soundtracket till en romantisk roadmovie som utspelar på tyska motorvägen autobahn.
”Musik non stop”
Vrålsnyggt nummer där Kent uppträder i rött motljus. Skärmarna visar kvinnliga modeller med spökögon. Beatet är mer electro från underjorden än indiedisco für alle.
”Utan dina andetag”
Låten, en favorit på många bröllop, arrangeras om och får en hårdare synthfinish. Om man gifter sig till den här måste bruden, vem hen än är, ha svart klänning och sorgflor. Slutet med kören... Kent har bara en gång kommit närmare ”With or without you” med U2...
”747”
... och det är här. Här börjar också konserten att kännas som ett avsked. Droppljuden faller, kören är majestätisk, musiken växer i styrka för varje minut och allt kulminerar med att Jocke Berg vänder sig till publiken och sjunger ”Ni håller oss vid liv”. De svarar med att vaja med armarna i en fantastisk cover på Depeche Modes arenanummer ”Never let me down again”.
Extranummer
”Förlåtelsen”
Tack vare sådana här texter behöver inte Jocke Berg släppa en självbiografi. Det räcker att lyssna. ”Förlåtelsen” har dock en bit kvar innan den blir ett kraftfullt extranummer.
”Dom andra”
Alla som älskar låten borde ägna en tacksam tanke till basgångens mamma: Kate Bush och mästerverket ”Running up that hill”.
”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”
”Vi är de som inte kan dö” sjunger Jocke Berg i extraverser som åtminstone inte jag har hört förut. Och precis då känns det så.
Extranummer II
”Den sista sången”
Barnkören. ”The stars are up, one fell down, and flew away, flew away.” I all sin bombastiska enkelhet – ett dramaturgiskt perfekt och välskrivet slut.