The Catheters spelar som små elaka ligister
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-03-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ni har koll på The Strokes, White Stripes, Vue och Black Rebel Motorcycle Club.
Nu ber jag att få presentera nästa fantastiska rock’n’roll-fynd:
The Catheters.
Det är fyra amerikanska tonåringar som spelar rock’n’roll på samma sätt som små ligister rycker väskor av gamla tanter.
Debutplattan, ”Static delusions and stone-still days”, börjar med en provocerande jävla smäll av brutalt gitarrlarm rakt i ansiktet.
34 klassiska minuter senare är den slut.
Då sitter man, precis som en tant bestulen på sin väska, och bara darrar.
Jag har inte hört
sånt tufft, uppkäftigt, glupskt oväsen sedan ... ja, jag måste väl säga sedan Vue-plattan.
Men The Catherers låter ännu elakare.
Ibland ligger de precis på gränsen till ren hårdrock – och någon enstaka gång går de över den också.
Av bara farten liksom.
Sen kommer vår rockige nätkung, Peter Holmlund, och säger att det låter som på Sonic Youths mest ”normala” album, monumentala ”Dirty”.
Ja, kanske.
Bra är det i alla fall.
Fruktansvärt bra.
Och så otroligt roligt det är att vara fan av sånt här väsen just nu.
Rock’n’roll är bättre än någonsin – och en sån som jag kan sitta och skicka platta efter platta till superlativens gladaste himmel.
Apropå just det
spelar The Strokes på Cirkus i kväll.
Jag såg dem på The Apollo i New York dagen före nyårsafton och då var de fullständigt magiska.
Bara så ni vet.
* * *
Fast det där namnet ...
Om jag förstått saken rätt betyder Catheter i svensk översättning kateter.
Hm.
* * *
Läser att Lisa Ekdahl är misstänkt för ekobrott.
Nämen ... en sån fri ande bryr sig väl inte ett skvatt om så världsliga ting som pengar. Trodde ni.
Men jag har sett det förr. Det bor en skatteplanerare i nästan varje sann proggpoet – de gör ofta allt de kan för att slippa undan de avgifter de självfallet anser ska vara skyhöga för alla andra.
När detta skrivs
är det bara några timmar kvar.
Jag har lagt fram de frasiga träningsoverall-byxorna. Jag har strukit den trånga, spräckliga Tony-tröjan.
Och den lilla Kohiba-cigarren jag var nere på Stureplan och köpte i går väntar på hedersplatsen vid tv:n.
Säsongsstart av ”Sopranos”. Och jag känner mig som ett Hammarby-fan inför första hemmamatchen för året.
Det har blivit
så att jag inte längre kan gå ut på krogen utan att först förfesta till Daft Punks "One more time".
En sann klassiker.
* * *
Nu är vi snart hemma igen.
I Elitserien.
Leksand forever!
* * *
Om man inte förstått fördelen med dvd tidigare gör man det när man ser den långa versionen av Sades "Lovers rock".