En mekanisk och märklig premiär

Markus Larsson

Och vinnaren är?

I första programmet av American song contest var det inte så viktigt.

Ett märkligt slut på en sval premiär.

Det slutar fort.

Eftertexterna hann börja rulla i måndags innan premiärens vinnare, countryartisten Heuston från Rhode Island, korades.

Så viktigt var det.

Heuston var juryns val vilket innebär att han går till en av de två kommande semifinalerna.

Tittarna får även rösta vidare tre artister från de fem deltävlingarna, men de redovisas inte i direktsändning utan premiärens röster räknas färdigt i dag, onsdag.

Låter det krångligt? Det är rätt krångligt.

Reglerna är för tillfället skit samma. När ingen som går vidare presenteras ordentligt i direktsändning får programmet inget naturligt slut.

Är det verkligen meningen att vinnarna ska gömmas undan bakom eftertexter i fyra veckor till?

”Inget utrymme för några pajaskonster”

Att bedöma American song contest efter ett program är kanske konstigt.

Formatet behöver mer tid och dess öde bestäms antagligen inte förrän efter finalen om sju veckor. Allt handlar om hur mycket buzz och tryck produktionen lyckas skapa mellan premiären och finalen, det där som brukar sammanfattas med det enfaldiga uttrycket ”snackisar”

Det är artisterna och låtarna som måste fästa ordentligt, i övrigt finns det inte mycket att prata om.

Om man plockar bort reklamen presenteras tio artister och delstater på 85 minuter. Det är fem minuter kortare än en deltävling i Melodifestivalen. Det finns med andra ord inget utrymme för några pajaskonster, särskilt inte med så här långa vykort.

På många sätt är också American song contest annorlunda än Melodifestivalen och Eurovision. Amerikaner är från barnsben vana vid att världsstjärnor inviger deras sportmatcher. I USA får artister som går långt i talangjakter på tv bli medlem i Queen, i Sverige får de sjunga på ”Allsång på Skansen”.

Kommer knappast att vinna en Grammy

Det går inte att släpa upp vad som helst på scenen i amerikansk tv. Numren, vykorten och artisternas röstresurser håller ofta en annan och högre klass än i Eurovision. Visst finns det undantag. Puerto Ricos Christian Pagán kommer knappast att vinna en Grammy för sin sånginsats.

helskärm

Att programledarna Snoop Dogg och Kelly Clarkson inte heller dribblar bort sig i några manuskort behöver knappast sägas. Båda två är, precis som studiopubliken, lika överpeppade som Jimmy Fallon. Gränsen för hur många gånger en människa kan säga ”insane” och ”excited” passeras efter knappt en kvart.

Andra gånger märks det att Melodifestivalen och ESC spökar i bakgrunden. Som när gruppen Yam Haus får stå i green room och gissa vilken som är Minnesotas statsfågel. Frågan är också om Ryan Charles countryrap ”New boot goofin” hade känts lika, ja, Eurovision TikTok contest i ett annat sammanhang.

Annars rinner musiken in genom ena örat och ut genom andra utan att hinna säga ”hello”. Michael Boltons insats i tävlingen ser nästan stelare ut än Anders Bagges entré i Melodifestivalen medan Alexas k-pop från Oklahoma är precis tvärtom.

Det kunde ha varit värre

Heuston hade dock det bästa vykortet och låten, en allvarlig blue collar-ballad om och från det fattiga USA. Ingen borde bli förvånad om den grova rösten slåss om guldet i maj.

I övrigt känns det mesta mer mekaniskt och forcerat än spännande och kul.

Det största problemet för American song contest är att premiären sändes samtidigt som ”American Idol”. Enligt preliminära siffror lockade ASC 3,25 miljoner tittare den första timmen och 2,52 miljoner den andra. ”American Idol” sågs av dubbelt så många.

Det kunde ha varit värre, men det är ingen imponerande smäll heller.

I programmet kallar Snoop Dogg American song contest för musikens NFL.

Med tanke på att landets största sport i genomsnitt hade över 17 miljoner tittare per match i fjol är det en bit kvar att gå.

Det lär i alla fall krävas mer än en säsong.