NPC-lives är inte pinsamt – det är ett jobb
Äntligen har NPC-lives kommit till Sverige!
Och 23-åriga Therese Neumann är den första som gör det på svenska.
NPC står för Non-Player Character, icke-spelbar karaktär, och är alltså de karaktärerna du inte kan spela, som figurerar i bakgrunden av ett dataspel.
Har du någon gång spelat ett dataspel vet du att de rör sig på ett speciellt, gungande sätt och ser allmänt konstiga ut.
Och nu imiterar människor de här karaktärerna på Tiktok i långa livesändningar, där de hela tiden rör sig i schematiskt framför kameran.
Att tjäna pengar på Tiktok är svårare än på t.ex. Instagram, även med många följare och högt engagemang.
Många kreatörer kämpar därför med att flytta sitt följe från appen till andra appar.
Ett sätt att få ihop en slant på Tiktok är att sända live och underhålla sina följare så pass mycket att de skickar presenter. Presenterna kostar pengar för den som skickar och är söta animationer som dyker upp på skärmen och kreatören får en del av vad presenten kostar.
Det är inga stora summor vi pratar om, i alla fall inte att knega för.
De kreatörer som gör NPC-lives har ett uttryck för varje present och konsten är att aldrig undvika från dessa uttryck och rörelser.
Sändningarna är ungefär som den digitala versionen av gatukonst, guldmålade människor som står blixtstilla på en turistgata i Barcelona eller en Michael Jackson-imitatör på Drottninggatan i Stockholm.
Jag har själv sagt ”MMM ice cream so good” hundratusen gånger i sommar, vilket är ett uttryck från kreatören Pinky Doll, kvinnan som uppfunnit formatet.
Själv vet inte Pinky Doll riktigt vad en NPC är, berättade hon i en intervju med NY Times, och säkert är det därför Pinky Doll lyckats med att transcendera den döda karaktären.
Under sina sändningar lägger hon ibland ett opoppat popcorn mellan tängerna på en plattång och min tillfredställelse när det till sist poppar är obeskrivlig.
En svensk Tiktokprofil, Becky Wiggles, som blivit känd för att rapportera från sitt arbete som strippa, har också uttalat sig om NPC-lives.
Hon, och många med henne, menar att NPC-lives är en typ av sexarbete, eftersom tittarna bestämmer vad kvinnorna på skärmen ska göra.
Och ja, självklart stämmer det här överens med någon slags fetisch.
Men det sjuka med att vara kvinna är att ALLT man gör stämmer överens med någons fetisch. Det gör inte allt kvinnor gör till sexarbete.
Therese Neumann ser själv inte sitt arbete som sexarbete, och det måste väl ändå vara hon som bestämmer. Inte ett hypotetiskt gäng gubbar som blir hårda av levande dockor.
Varför jag är så fascinerad är svårt att säga, men det är ingen fetisch. Tror jag!
Däremot är den likriktade långrandigheten en del av det.
Tänk att någon lyckas göra samma sak om och om igen, för bara några kronor.
Och sedan insikten om att många lågavlönade yrken fungerar ungefär exakt så.
Därför förstår jag inte kommentarerna under Therese Neumanns videos som menar att hon skämmer ut sig, att internet aldrig glömmer. Att arbeta är aldrig pinsamt.
Och internet glömmer visst. Här stiger stjärnor högt på himlen, och faller lika snabbt igen.
En sak är säker med NPC-sändningarna och det är att kreatörerna saknar anställningsskydd.