Tommy – våga hitta musik att brinna för i stället
Nöjesbladets Håkan Steen om chokladkakegate
Vad har Tommy Nilsson egentligen att vinna på att luras i medierna för att lansera en chokladkaka?
Borde han inte koncentrera sig på att göra bra musik i stället?
När en reklambyrå övertalar Tommy Nilsson att låtsas byta namn för att lansera en ny smak på en chokladkaka blir byrån hyllad för tilltaget och journalisterna som svalde storyn och glatt publicerade får hånskratt och gliringar.
Den här sortens skämt brukade vara förpassade till första april men chokladstoryn kommer bara två veckor efter att The Pirate Bay blåljög för medierna om att de hade flyttat sina servrar till Nordkorea.
Hur ska en reporter hantera någon som ljuger, och hur ska man kunna lita på den sortens källor nästa gång de vill berätta något?
Tommy Nilssons fejkade namnbyte är måhända förhållandevis oskyldigt och tveklöst underhållande. När nyheten spann i väg i de sociala medierna i måndags kändes det närmast som en konstinstallation.
Och chokladfabrikanten kan lugnt luta sig tillbaka och njuta av gratisreklamen. För det är ju bara Tommy Nilsson som sätter något på spel.
Troligen var han noggrant utvald för uppdraget. Han har redan varit Pripps Blå-Tommy med svenska folket och karriären har kanske inte genererat några artistiska odödligheter sedan dess.
Senast Nilsson verkligen tog plats i offentligheten med sin musik var 2005, då han släppte den bottenlöst usla kalkonlåten ”Vill du ha sex med mig”. Även den kändes primärt skriven för att skapa rubriker, då kring albumet ”Tiden före nu”.
Jag recenserade skivan och skrev att Tommy Nilsson, med sin utmärkta, distinkta blue eyed soul-röst, borde kunna uträtta stora saker omgiven av rätt producenter, låtskrivare och musiker, om han bara vågade lite mer och inte envisades med att skriva egna låtar och paketera dem i ett ljudideal från gamla 80-talsplattor med Mats Ronander.
När jag ser Nilssons nya video, där han framför den tämligen bleka låten ”Shoot the devil” på en scen med chokladkakefond, tänker jag ungefär samma sak.
Här har vi en etablerad artist som tror att han, bara för att han har fyllt 50, måste ta till spektakel för att vi ska bry oss, när han mer än något annat borde försöka hitta något slags självförtroende och konsekvens och våga spela in musik som han brinner för.
Chokladfabrikanten gav honom säkert bra betalt, men det börjar bli väldigt mycket som står i vägen för den där egentligen så begåvade rösten.