Jag är kär i nya komedin ’Love’

ÄLSKVÄRD TV-SERIE Paul Rust som den nördige Gus och Gillian Jacobs som den plågade Mickey i nya tv-komedin ”Love”.

Av någon anledning är tv-seriegenren ”komedi” ingen favorit. Är man uppvuxen på ”Seinfeld” är det kanske svårt att någonsin skratta igen?

Men nya tv-komedin ”Love” är jag kär i.

Jag kan inte påstå att jag är rolig själv men jag är väldigt lättroad.

Dra vilket trött gammalt kärringen-som-fastnade-i-fläkten-skämt som helst och du får minst ett fniss tillbaka. Tvittra en gubbgöteborgsk ordvits och jag gungar glatt. Ställ vilken b-komiker som helst framför mig jag är en alldeles utmärkt lättjobbad publik. Visa mig åldriga Killinggänget- eller ”Kvarteret Skatan”-klipp och jag skrattar så att ryggen viker sig.

Men med tv-komediserier är det svårare. Det kan bero på att jag föll ner i ”Seinfeld”-grytan redan som barn och fick min livsdos av den perfekta situationskomedin på tv.

Det handlar inte om ogillande, bara brist på djup kärlek.

”Veep” kan vara formidabel. ”Simma lugnt, Larry” är mästerlig förstås - den är ju indie-”Seinfeld”- men det var länge sedan George Costanzas pappa orkade göra en ny säsong. ”Girls” har ofta varit genial. ”Silicon valley” var klyftig men jag tröttnade. Och ”30 rock” finns inte längre. ”Unbreakable Kimmy Schmidt”, visst men njä.

Det måste vara det bästa av det bästa för att ”komedi” ska bli mitt tv-val. Något med Charlie Sheen har inte en pullis. Det finns ingen komediserie, förutom Seinfeld och kanske Larry, som skulle hamna på min 25-topplista över världens främsta tv-serier någonsin. Att binge-titta en helg på komedi är otänkbart, däremot på vilken säsong av ”Homeland”, ”Ray Donovan” eller ”Breaking bad” som helst.

Antagligen är jag som alla andra - statusen för komedi är lägre av just den anledningen. Att göra komedi som berör människor lika djupt som tragedi lyckades inte ens gamle Shakespeare med.

Men det är en tråkig inställning och jag vet ju, om hjärnan får arbeta istället för magen, att komedi på toppnivå är minst lika komplicerat som att skapa stor dramatik.

Och då kommer Judd Apatow, den förra hipstergenerationens egen Woody Allen, som en frälsare med tv-komedin ”Love” på Netflix. Eller snarare Paul Rust, medskapare, manusförfattare och förtjusande huvudrollsinnehavare som nördiga läraren Gus.

Att serien är dramaturgiskt unik - egentligen är ”Love” en mycket lång långfilm - kan vi bortse från och bara konstatera att den mot alla odds lyckas skildra ett kritvitt, gnälligt och irriterande tillbakalutat Los Angeles-liv med formidabel älskvärdhet.

Alla är älskvärda, även de rövigaste, och särskilt Gillian Jacobs i den andra huvudrollensom den coola men plågade Mickey - och visst kommer de få varandra till sist, eller hur? Trots en högst krokig väg mellan lycka, leda och baktändningar.

När jag tänker efter är ”Love” kanske inte en ”komedi”. Ett romkomdrama snarast. Som en mix av ”Girls”, ”Simma lugnt, Larry” och ”När Harry mötte Sally” med sorgkanter.

Jag orkade inte binge-titta men gjorde något egentligen finare: sparade avsnitt för att romansen med ”Love” skulle räcka längre.

Fråga Fredrik

Grävde du ner tomatplantorna redan förra helgen? Alldeles för tidigt! /Kajsa

Svar: Nja, jag tjuvstartade med några. Fler kommer. #tomatprojekt16 ska bli min ”Like a rolling stone”.

Veckans ...

BABE. Justin Timberlake. Mm det kanske inte var så klokt att ta in en superartist som gäst i Eurovision-finalen. Alla andra artister blev till sand. Men, en ytterst proffsig sändning av SVT, Zelmerlöw och Mede.

PK-ANGREPP. Komikern Ricky Gervais skriver en krönika i Hollywood Reporter och menar att Donald Trump kan bli president eftersom folk är trötta på att bli mästrade och inte får säga vad de vill i fred. Jag tror det är sant. Det innebär inte att folk har rätt. Och därför kommer Hillary Clinton, som även bryr sig om kvinnor och minoriteter, vinna. Gervais konstaterar också att Trump lyckats med konststycket att vara bättre på att vara vidrig än hans ”The Office”-karaktär David Brent ...

LÅT. ”Lämna han”, Cherrie. Skilsmässoångest-r’n’b deluxe.

AKADEMILEDAMOT. Sara Stridsberg. Inte vet jag hur hon passar som litteraturbyråkrat men som författare är Stridsberg, 43 (därmed den yngsta ledamoten i Svenska akademien), ett totalt ess med brännande ämnen och skimrande språk.

ALBUM. ”A moon shaped pool”, Radiohead. Jaha, så kan det gå. Cirka 20 år av nästan avsky mot de gigantiska postproggrockarna har förbytts till något som nästan kan kallas kärlek. Ett magnifikt vackert ödsligt album.

IRONIPOP. ”Jimmy, Jimmy”, Eva Eastwood. Riktig raggarboogiewoogie och 60-talsgirlpop om att bli kär mellan Grums och Örebro. Jimmy, var ska vi bo? Festlig!

Följ ämnen i artikeln