Gubbsjuk Grease
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-02-05
Svenska versionen är pinsam och vulgär
”Grease” verkade omöjlig att misslyckas med.
Men svenskarna lyckas förstöra musikalen. För lång och pratig. Pinsamt vulgär.
En gubbsjuk mans-”Grease”.
I vanliga fall kan man irritera sig på att ”Grease” är banal och käck. Den började som en parodi på allt som framställde 1950-talet romantiskt oskuldsfullt.
Käckheten har samtidigt gett den charm. Kopplad med söta hitlåtar i den tidens anda.
”Den svenska versionen” dödar all charm.
Kontant juck
Texten är plump och hysterisk sexfixerad. Det juckas ständigt. Pillas i skrev. Tafsas på bröst.
Viftas med tungor.
Här finns en sång om ollning som är det mest genanta jag sett i en musikal.
”Grease” har i vanliga fall en skara unga fans tack vare filmen och tidigare uppsättningar.
Vilka ska den nu locka? Pensionerade borstbindare som sörjer att Stefan & Krister lagt av?
Anders Lundin har bearbetat och skrivit texter. Hans Marklund regisserat. Genom att placera ”Grease” i Stockholm 1959 vill de berätta om raggare och den tidens stämningar. En sorts folkbildande ambition som gör att musikalen startar förfärligt segt och många scener är för långa.
Helheten är misslyckad.
Sebastian är rätt
Då hjälper det inte att några enskildheter fungerar. Sebastian Karlsson är rätt i rollen som Danny. Marie Serneholt försvinner ofta i bakgrunden som rollen är skriven nu.
Bäst på scen är Nour El-Refai, som den korkade skånskan Jill. Claes af Geijerstam, som i vanliga fall pratar fortfare än han tänker, fastnar på en del repliker. Han ser skojig ut, men annars är det lätt att hålla sig för skratt.
Klockan 22.20 kommer svenska ”Grease” till liv. Då sparkar orkestern och huvudpersonerna igång den låt som nu heter ”Det är dej jag vill ha”. Ett sång- och dansnummer som svänger. Extranummer blir filmlåten ”Grease” på engelska.
Det är för lite och för sent.
Då längtar man bara därifrån för att få tvätta bort upplevelsen med handsprit.