Alla lovebombar varandra i ”Stjärnorna på slottet”

Uppdaterad 2018-08-20 | Publicerad 2012-12-29

Ewa Fröling kan bli årets största stjärna

Två slutsatser att dra efter premiäravsnittet av ”Stjärnorna på slottet”:

Må bra-stämningen verkar vara bättre än i vilken Hugh Grant-komedi som helst.

Ewa Fröling kommer att bli ett hett namn igen.

Vad var bra?

Den sköna stämningen i programmet. Årets upplaga av ”Stjärnorna på slottet” har fem deltagare som alla verkar trivas med varandra och allra mest verkar alla trivas med Ewa Fröling, som är ett glatt energiknippe av sällan skådat slag.

– Det är inte svårt att bli förälskad i henne, konstaterade Claes Malmberg i Nöjesbladet.

Jag vet att hon avskyr ordet comeback, skulle inte ens bli förvånad om hon skriver ett bitskt mejl om jag skriver det, så då gör jag inte det.

Konstaterar bara att när de här fem avsnitten är över, kommer Ewa Fröling att vara på var mans (eller kvinnas…) läppar betydligt mer än under de senaste åren. Filmproducenterna kommer att bry sina hjärnor med varför de inte tänkte på henne till den och den rollen. Och intresset lär öka för Mats Arehns romantiska komedi ”Bäst före” med Brasse Brännström, Kjell Bergqvist, Göran Ragnerstam och just Ewa Fröling. Filmen har biopremiär 22 mars.

Annars så berättade Claes Malmberg sitt livs historia. Eller brottsstycken ur det, kanske. Varför han blivit så fascinerad av buddhismen. Om uppväxten i Göteborg, med en pappa som var alkoholist och bara försvann när sonen var fyra, fem år. Om hur han fick dödsbeskedet på ett lite märkligt sätt. Hur viktig en efterlämnad kassett med pappans röst och sånger har varit genom hela livet. Hur känslomässigt det var att själv stå på scenen i operetten ”Vita hästen”, en paradroll hans pappa också hade gjort. Lite grand om kvinnorna, papparollen och drogmissbruket. De roliga historierna om hur rollfiguren Ronny Jönsson och sketcherna kring ”Fettan” skapades. Och så vidare.

Robert Gustafsson kom hela tiden med små komiska kommentarer. Philip Zandéns var mer allvarliga. Lill-Babs är alltid Lill-Babs, med en livserfarenhet från just artistvärlden som gör att hon ständigt är nyfiken på hur andra har betett sig i liknande situationer. Och kan förstå dem.

Alla hade väldigt trevligt tillsammans. Som i en Hugh Grant-komedi

Vad var dåligt?

Robert Gustafssons alla besvär med att fiffla till sig Claes Malmbergs lite större hotellrum, när han inte anlände förrän senare än de andra. Till det kom Roberts tjafsande om att inte vilja bo i sviten med nummer 13, vilket slutade med att han till sist ändå gjorde det, men skruvade bort trean i nummerskylten på dörren. Hans fobier för att bo i rum nummer 13 kändes inte särskilt äkta och var några minuters programtid som hade kunnat läggas på något mer intressant.

De aktiviteter som Claes Malmberg (ihop med produktionen, får man förmoda) hade valt för dagen var väl heller inga höjdare.

Hans intresse för buddhism och meditation verkar ju genuint, men det är det enda som jag inte riktigt får att gå ihop med hans personlighet i övrigt.

Att plocka dit ett pojkfotbollslag som nått stora framgångar trots små resurser och som hade Claes egen son som en av spelarna, innehöll både ett lite välment och peppande budskap och var lite gulligt, men… när vuxna personer – Stjärnorna på slottet skulle agera ”tränare” – som inte riktigt verkar bry sig lallar runt med fotbollar på en gräsplan, blir det sällan särskilt bra tv.

Kvällens snyftare

Uteblev för en gångs skull helt, trots att Claes Malmberg berättade åtskilliga historier som hade kunnat locka fram tårar av både sorg och glädje.

Men Claes har alltid varit öppen om sig själv, sina tillkortakommanden och sina sorger i livet. Därför kom saker och ting kanske inte som så stora överraskningar. Därför behöll kanske även de övriga deltagarna Claes lite nyktra och nästan praktiska syn på saker som varit jobbiga i livet.

När Claes mot slutet av programmet spelade upp kassettbandet där hans sedan länge avlidna pappa sjunger operett, var det dock nära.

– Även om jag har hört det tusentals gånger, var det enda gången som jag var nära att brista och börja gråta, sa han i programmet.

Kvällens Åh fan

Ewa Fröling är nykterist.

Vid sin entré på gårdsplanen vid Bäckaskogs slott utanför Kristianstad, tackade hon nej till ett glas välkomstchampagne, för att i stället be om ett glas vatten.

Sedan följde hon med Claes Malmberg till Systembolaget i Bromölla för att handla drycker till middagen senare på kvällen.

– Du dricker ingen alkohol? frågade Claes Malmberg.

– Nä…

– Har du aldrig gjort det?

– Jooo, men jag var väldigt sjuk för många, många år sedan, jag var ganska illa, faktiskt, tre månader låg jag på sjukhus och efter det kändes det inte som jag var motiverad att man skulle liksom dricka.

Känns som ett ämne att återkomma till i det avsnitt där Ewa Fröling står i centrum.

Kvällens replik

Ewa Fröling drog redan i programmets allra första scen, under bilfärden på väg till slottet, till med en liknelse nog ingen har gjort tidigare:

– Åh, det känns underbart, jag är helt upphetsad – jag känner mig som ett OS, hela jag.

Kvällens mest saknade

Claes Malmbergs mamma.

Helt uppenbart har saknaden efter en fadersgestalt satt stora spår i Claes Malmbergs liv. Men man hade gärna hört några ord om uppväxten med mamman. Det är väl trots allt hon som till rätt stor del har format honom till den vettiga människa han är.

Följ ämnen i artikeln