Den svenska popen mår oförskämt bra
När det ska göras en över möjliga genombrott 2013 är problemet inte att få ihop namn utan att sålla.
Svensk pop fortsätter att må oförskämt bra.
De mest högljudda domedagsprofeterna har tystnat.
Efter drygt fyra år med Spotify, efter att en rad andra streamingtjänster lyckats skaffa sig en position, börjar skivbolagen hitta fungerande modeller för att verka i den nya verkligheten. Pengarna rinner in igen, åtminstone till de lite större aktörerna.
Således vågar man åter satsa på nya talanger, vilket blir tydligt när jag försöker skapa mig en bild av vilka svenska akter som kan tänkas slå igenom på bredare front under året.
Det bubblar över av intressanta namn och att välja ut tio känns snart frustrerande futtigt.
Jag kunde således lika gärna ha haft med till exempel Malcolm Brandin (”X Factor”-Malcolm), Beatrice Eli, Zara Larsson, Port Noir, NONONO, Vulkano (Those Dancing Days-medlemmar), Lani Mo, Mariam The Believer (halva Wildbirds & Peacedrums), Amason (Idiot Wind och folk från Dungen med flera), Free Fall (med Mattias Bärjed från The Soundtrack of Our Lives), Dani M och Maria Eriksson (från The Concretes) på listan här intill.
Dessutom ska vi inte utesluta att några som var med på listan i fjol, som Ansiktet och Urban Cone, kan komma att hända ännu mer i år, när de släpper sina debutalbum.
Och så vet man ju hur det brukar bli. Väldigt ofta dyker det upp något från ingenstans och blir det som verkligen sätter prägel på året (hur många av er kände till Alina Devecerski vid den här tiden förra året?).
När man sonderar den unga svenska popterrängen blir det även tydligare än någonsin hur lite det handlar om traditionella grupper i dag. Det mest intressanta kommer väldigt ofta från soloartister och duor.
Den som har en artistisk vision behöver inte längre krångliga bandmedlemmar och dyr replokal för att förverkliga den. Med ett musikprogram i datorn och ett Soundcloud-konto kan du få i gång en karriär helt på egen hand. Känner du dig ensam gör du ett samarbete med en annan artist eller producent. Uppmärksamheten i det gynnar båda.
”Gitarrgrupper är på väg ut” sa en talangscout på skivbolaget Decca som blev legendarisk när han tackade nej till The Beatles.
Hur mycket jag än gillar band känns det för första gången som att han faktiskt eventuellt slutligen kan vara på väg att få rätt, drygt femtio år senare.