Max Martin vann VM i nationalism
Max Martin är duktig på att göra hits.
Också: duktig på att göra hits och vara svensk.
Därför jublade även de professionella när han fick Polarpriset.
Som humoristen Pontus Lundkvist tecknade på Aftonbladets kultursida:
”Du Gud, har du läst detta? Max Martin, som skrivit hits åt bland andra Britney Spears och Back Street Boys har fått ett prestigefullt pris i stället för ett kännbart, fruktansvärt hårt straff. Vad säger du om det?”
Gud kunde inte svara ity Gud hade dött i chock vid beskedet. Kanske för att David Bowie ansågs sämre och aldrig fick Polar Music Prize.
Själv är jag mer flabbergastad över den plötsligt uppflammade kärleken till barnhits hos landets kulturjournalister.
På SVT såg jag en applåderande Per Sinding-Larsen kommentera priset. I P1 hörde jag Germund Stenhag. I Dagens Nyheter läste jag Nils Hansson. I Aftonbladet Håkan Steen! Den filmade vinnarintervjun gjordes av Jan Gradvall, beställd av Marie Ledin, vd för Polarpriset.
Gräddan av svensk rockjournalistik har alltså avyttrat Television- och Miles Davis-plattorna och febrar numer till Maroon 5. Så kan det gå. Så kan det gå. Så kan det gå.
Eller? Vi återkommer till det strax.
Alla påpekade, i brist på kvalitetsargument, att Max Martin skrivit nästan lika många hits som John Lennon och Paul McCartney.
Jahaja.
Även juryn framhöll kvantitet framför kvalitet: ”Ingen kompositör i världen har de senaste 20 åren skrivit melodier som haft större bärkraft och fått större spridning än Max Martin”.
Det är sant. Martin är bättre än alla på att sprida hits, en berömvärd prestation och han har belönats med mer rikedom än någon annan låtskrivare/producent i världen under dessa 20 år.
Men?
Jag frågade på Twitter och Facebook efter Max Martin-låtar som var bra. Alltså bra på riktigt. Låtar som betyder någonting. På riktigt.
Det blev tyst. Såklart. Martin har skrivit effektiva hits - mina favoriter är Bon Jovi och Taylor Swift - men han har aldrig gjort ”Blue”, ”Blonde on blonde”, ”Songs from a room”, ”Abbey Road”, ”Low” eller ”Appetite for destruction”.
I detta sönderkommersialiserade samhälle kan stor skivförsäljning förväxlas med verkshöjd.
Nej, det kan det inte. Alla vet skillnaden. Även näringslivsrepresentanterna i Polarprisets ”advisory board” med folk från Coca-cola, reklambranschen och utrikesdepartement, men de har sina bevekelsegrunder.
Vad hände då med de vanligtvis kritiska kritikeröronen?
Om Max Martin varit amerikan eller tysk hade de skrattat så de kiknat och ägnat kommentarerna åt att förklara hur ett pris som äntligen efter snart 25 år började få viss prestige härmed nivellerades när Sylvester Stallone utsågs till pristagare.
Sverige vann kock-EM med O’Learys. Att juryn var svensk hindrade inte heller det någon från att jubla.
Fråga Fredrik
Din ”text” om konspirationer är inget annat är propaganda för att tillståndet ska vara ”normalt”. Att du blandar in Mulder & Scully är en del av mörkläggarnas kapitalistiska propaganda. Och vad vet du om chemtrails ... egentligen? :-)
Linus
Svar: Haha.
veckans ...
BABE. Uno Svenningsson. Ser fram mot ett Leonard Cohen-album av den här magnifika sångaren. Han och två andra fina farbröder kom sist i Melodifestivalen och det förvånar ingen. Som Bladets Markus Larsson skrev i går: Det måste vara halvdant. Och gärna laser. Fruktansvärt låg klass på låtarna hittills i år. Minns du en enda?
TV-PEPP. ”Better call Saul”, Netflix. Andra säsongen av avläggaren till mästerliga ”Breaking bad” läggs ut i dag! Jag tar ledigt och bingar hela bunten.
POPVISA. ”Good advice”, Basia Bulat tar hjälp av Jim James från My Morning Jacket som producent och den nedstörtade ängel-styrkan har blivit ett grandiost indiemaskineri på diesel. Tror inte att det är bra och genombrottet lär vänta minst ett album till.
VIDEO. Beyoncé, ”Formation”. ”My daddy Alabama, momma Louisiana” och jag älskar det antirasistiska budskapet men vill också köpa flygbiljett down south USA. Har till exempel aldrig varit i Savannah, Georgia.
BIO. ”Spotlight”. Oh. Murvelfilm om när Boston Globe avslöjade katolska pedofilpräster i ett korrupt Boston. Uppe där med ”Insider”, ”Citizen Kane”, ”Press-stop” (också med Michael Keaton!), ”Storstadsmaröder” och ”Network”. Med Mark Ruffalo, Rachel McAdams och Liev Schreiber (han är med i allt som är bäst nuförtiden, från ”Ray Donovan” till ”Pawn sacrifice” som Boris Spasskij). Årets hittills näst bästa film (bäst är ”The big short”).