Motreaktionen på ”X-factor” är här
Läs Håkan Steens krönika
Vad säger det om popmusiken att ett av de hetaste banden just nu är The Strypes, fyra irländska 16-åringar som spelar ruffig 60-tals-r’n’b?
Förmodligen att väldigt mycket handlar om timing, sammanhang och detaljer.
Instinktivt tänker man att någonting är fel när några småkillar skaffar kläder, instrument och frisyrer från mitten av 60-talet och spelar in en ep med covers på låtar vi känner med namn som Bo Diddley, Eddie Holland och The Yardbirds.
De borde ju vara inne på det nya och hippa, driva saker och ting framåt.
Samtidigt behöver jag bara gå tillbaka till mig själv. När jag var 16 år på 80-talet lyssnade jag visserligen en hel del på Pet Shop Boys, U2, Prince och annat som hände då. Men framför allt hade jag fullt upp med att upptäcka rockhistorien. Min mest spelade platta var Rolling Stones debutalbum och min absoluta favoritlåt ”Till the end of the day” med The Kinks.
Väldigt få jag kände var inne på bluesbottnat 60-talsskrammel då, det var något som jag fick ha för mig själv.
Det är precis där The Strypes från irländska Cavan befinner sig. De älskar även 70-talets pubrock, främst Dave Edmunds och Dr Feelgood, vilket känns logiskt då också den scenen bottnade i r’n’b och föddes i en tid när det sågs som musik från stenåldern och pompös symfonirock dominerade.
Att några som The Strypes kommer fram nu, och blir hyllade av figurer som Elton John, Paul Weller och Noel Gallagher, handlar givetvis primärt om att de är bra. Ep:n ”Young, gifted & blue” vibrerar av krispigt munspelsylande sväng och en förbluffande känsla för tradition och detaljer. Men väldigt mycket bottnar också i att de som spelar den här musiken för en gångs skull inte är nostalgiska pubgubbar utan kids med ung energi och fantastisk look.
För The Strypes jämnåriga publik är de något nytt, en motreaktion på ”X-Factor” och superprogrammerade listhits.
Huruvida irländarna får chans att utvecklas till något mer än en novelty act återstår att se. De har de facto hittills mest gjort covers.
Men egna låten ”Blue collar Jane” är inte dum alls och får man tro deras talangscout James Endeacott, som även upptäckte The Libertines, finns det mer i den klassen på demon.
Hur som helst blir jag väldigt glad varje gång jag hör The Strypes, och gitarristen Josh McClorey är tveklöst en stjärna.
Tweet
Billy Bragg: ”Tooth & nail”. Folkbritten berättar intimt och oväntat amerikanskt men Joe Henry kunde ha rattat fram mer ur så bra låtar.#
