Ojämn jakt på rätt tonart
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-14
Några sjunger bra. Andra inte.
Några svenska popklassiker funkar perfekt. Andra inte.
”Leva livet” pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Det är svårt att göra jukebox-musikaler.
Många sneglar på ”Mamma mia!”, vars briljans får det att se förrädiskt lätt ut. ”Leva livet”-folket har stirrat så noga att de tagit med sig en mamma som nu ska avslöja för dottern vem hennes far är. Ett band som återförenas på ett hotell som en av medlemmarna driver.
Laszlo imponerar
Handlingen är tunn och tillspetsad som skolteater. Allt bara händer utan att publiken begriper sig på figurerna. Sångerna är intryckta som stora trianglar i för små runda hål.
Vinnare blir Gyllene Tider, Mauro Scocco och Marie Fredriksson vars låtar används smart i handlingen och får publikens puls att öka. Sångerna är plockade från 1970-, 1980- och 1990-talen. Malena Laszlo och Patrik Martinsson imponerar som sångare.
Annars är det ojämnt. Ett liknande grepp tas mer begåvat i ”Romeo & Julia”. Björn Skifs har själv gjort en visuellt häftigare nyversion av sin ”Krama mej” än den som görs här.
Liknar karaoke
Stundtals buskis. Stundtals ska man gripas av allvar kring sjukdom och ensamhet.
Det är som en karaoke-kväll med ett stort gäng.
Ibland skratt, ibland svänger det, ibland en trevande jakt efter rätt tonart.
Det är svårt att göra bra pop rättvisa. Det är svårt med jukeboxmusikaler.