Jag har underskattat Peg Parnevik
”Så mycket bättre” avsnitt 5 ● Jan-Olov Andersson betygsätter låtarna: ”Bäst hittills”
Fördomar och förväntningar.
Somliga kommer på skam. Andra infrias. Som när favoriten Staffan Hellstrand manglar en låt av Peg Parnevik, som jag nog har underskattat lite grann.
Som musikskribent är det omöjligt att ha koll på alla de förmodligen tusentals låtar som släpps varje vecka.
Som före detta pop- och rockskribent, och numera mer film- och tv-skribent, som jag är, är det ännu svårare.
Så när jag gick in i det här med att bevaka TV4:s ”Så mycket bättre” den här säsongen, var det med en blandning av okunskap, fördomar och nyfikenhet, för jag gillar ju programkonceptet i sig.
Trodde hon fick ge ut musik för att hon var en kändis
Tre kvinnor agerar ett slags värdar på Grå Gåsen. Ellen Krauss hade jag knappt hört talas om. Peg Parnevik var en rätt rolig reality-stjärna från ett av få program i den genren jag tyckte om. Trodde därför mest hon fick ge ut musik för att hon var just en sådan kändis. Och Mapei hade jag mer koll på för att hon är bästis med döttrarna till en kvinna jag var tillsammans med, än för att jag innan dess hade lyssnat så mycket på henne.
Jonathan Johansson visste jag heller inte mycket om, förutom Molly Sandéns ”Rosa himmel”-version.
Dogge Doggelito… jag minns när Latin Kings slog igenom att vi var några som tyckte textraderna Snubben trodde han va cool/för han hade en pistol var roliga men töntiga.
Omar Rudberg hördes ständigt från dotterns rum när hon var i The Fooo-åldern.
Övriga har jag bättre koll på. Och Staffan Hellstrand spelar jag nästan lika ofta som Eldkvarn.
Musiken krånglar för mycket
Men jag har pluggat på. Lärt mig uppskatta Ellen Krauss lågmälda gitarrballader och Jonathan Johanssons lätt skruvade suggestiva lågmäldhet där man liksom får leta lite innan man börjar gilla melodierna.
Mapeis egna musik krånglar lite för mycket för min smak, men herregud, vad bra hon sjunger. Omar Rudberg har jag numera mer sett som skådespelare, i Netflix-serien ”Young Royals”.
Peg Parnevik fick kanske in en fot i dörren till musikbranschen för att hon heter just Parnevik, men annars står hon verkligen på egna ben som artist.
Och även om hip-hop har aldrig blivit min grej, har jag genom åren förstått hur viktig Dogge har varit som förgrundsfigur för att musikstilen blev så stor i Sverige.
Folkbildning
Så även om TV4 inte precis frossar i kultur i sitt programutbud, har ”Så mycket bättre” – och de efterforskningar de tvingat mig till – blivit till en slags folkbildning i populär musik.
Kvällens trend:
Fyra av sex låtar var översatta från svenska till engelska eller tvärtom. Ett fiffigt sätt att göra låten till sin. Funkade den här gången allra bäst när en engelsk text blev svensk, som när Staffan Hellstrand tolkade Peg Parnevik och Omar Rudberg sjöng fantastiska Mapei-låten ”Don’t wait”.
Kvällens bästa:
Närgångna genomgångar av artisterna om hur och varför de skrev de låtar som tolkades.
Så bra var tolkningarna
”Doesn’t matter”, Ellen Krauss
Jonathan Johansson tycker själv originalet ”Sommarkläder” är ”misslyckad radiopop”, en bagatell. Men den är suggestiv på ett spännande sätt. Ellens version är mer mainstream balladpop, utan att ha så mycket egen identitet.
”Vi forever”, Mapei
Wannadies ”You and me song” blev en världshit. En snudd på perfekt poplåt. Mapei har klokt nog inte ändrat särskilt mycket, förutom att ge den en svensk text. Här har vi kanske programseriens största hit.
”Försvinn”, Staffan Hellstrand
Peg Parneviks otrohetslåt ”Goodbye boy” förvandlad till metaldoftande rockslammer med svensk text. Fullkomligt underbar, få kan väsa fram ilska som Staffan. Bäst hittills i programserien!
”Om du inte fanns”, Omar Rudberg
Omar gör svensk balladpop av Mapeis största hit ”Don’t wait”. Känslosam sång, det känns verkligen som han sjöng om något han verkligen menar. Då kan det inte gå snett, med den låten i botten.
Pär Wiksten, ”Aldrig ensam”
Pär tar Jonathan Johanssons långsamt suggestiva sång och gör Wannadies-pop av det. Passar mig bättre än originalet, även om jag tyckte ännu bättre om hans slamriga bidrag förra lördagen.
”Alla fåglar blåa”, Jonathan Johansson
Jonathan lämnar Grå Gåsen efter en lätt omgjord version av Staffan Hellstrands megahit ”Lilla fågel blå”. Mer synthig, mer deppig, mer fioler, mer suggestivt, men lite för manierad sångstil för min smak.