Vem ska föra Livias berättelse om nazismens brott vidare?
Nyckelmeningen i Livia Fränkels Sommar i P1 är den sista.
Den sammanfattar både hennes hemska upplevelser och skräcken för att övergreppen mot en helt folkgrupp en dag ska falla i glömska.
Bitvis är det rent smärtsamt att lyssna på förintelseöverlevarens berättelse. Särskilt avsnittet där de hopträngda i låsta godsvagnar kommer fram till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Namnet säger Livia ingenting. Vid den tidpunkten är nazisternas brott inte välkända över hela världen. Tyskland är inne på upploppet i sina försöka att utrota alla judar.
Livias familj kommer till bordet där en tysk officer visar dem vidare. Pappan har redan förts bort. Nu skiljs mamma från de två döttrarna Hedi och Livia. Mamman vill inte släppa Livias arm när soldaten säger att de kan ses imorgon.
Nästa dag frågar Livia en polsk kvinna när hennes mamma ska komma. Kvinnan tar med henne till ett fönster där hon kan se rök komma ur en skorsten och säger ”där bränner de era föräldrar”. Livia vill inte tro att det är sant.
Mammans sista ord ringer i de båda systrarna öron. ”Flickor, ta hand om varandra”.
När storasyster Hedi , senare känd som Fried, får en chans att lämna lägret återvänder hon därför att hon inte vill lämna kvar sin lillasyster. Det är Hedi som har den starka överlevnadsinstinkten. Det är hon som stoppar in brödbitar under Livias kinder och daskar till dem så de får en hälsosam rodnad. När soldaterna ska välja ut de som ska arbeta utanför lägret blir de båda valda. De överlever slavarbetet i Hamburg men bara precis.
Livia berättar med samma sakliga ton om sina lyckliga ungdomsår innan nazisterna intar hemlandet Ungern som om tillvaron i koncentrationslägret med samma sakliga ton. Hon öser inget hat över de tyska soldaterna eller nazismen. Hon bara berättar rakt ut om ren ondska. Hon är bara en ung flicka som inte begriper varför människor vill henne illa.
Hedi Fried dog förra året hundra år gammal. Livia är 95 år. Det är inte många kvar ur hennes generation som kan berätta om förintelsen som hon ägnat stora delar av sitt liv åt att vittna om. Jag tror inte hon vågar lita på att vi ska lära av historien när förintelseöverlevarna är borta.