Kapitalist – och kommunistsvin
Läs Per Bjurmans krönika
NEW YORK/WASHINGTON. Det var inte i går jag blev anklagad för vänsterextremism.
Men under en demonstration i Washington är det en argsint högersympatisör som tycks veta att jag haft en olycklig fäbless för Mikael Wiehe.
– Satans kommunistsvin, vrålar han när jag försöker ställa en fråga.
Den högst oväntade ”attacken” äger rum mitt på självaste Pennsylvania Avenue, bara några kvarter från Vita huset.
Jag går framför några tusen fredsaktivister som demonstrerar mot Irak-kriget och kommer som en ofrivillig förtrupp till det argsinta uppbåd av motdemonstranter som samlats halvvägs till Capitolium.
Eftersom jag har presskortet – utfärdat av amerikanska utrikesdepartementet – dinglande över bröstkorgen tar jag för givet att det ska framgå att jag inte deltar i några opinionsyttringar utan enbart är på plats för att rapportera.
Det visar sig vara ett fåfängt resonemang.
Bush-sympatisörerna på båda sidor om avenyn gapar åt mig som vore jag Michael Moore (och det är klart, rent estetiskt kanske vi är lätta att förväxla...)
– Förrädare, lyder ett av de snällare invektiven.
Jag går ändå fram till en av dem, en bitig sak med skinnväst och grinig Tom Selleck-mustasch, och försöker förklara att jag faktiskt är reporter. Från Sverige visserligen, detta skandinaviska Nordkorea (ja, jag lever fortfarande i villfarelsen att man kan avväpna arga reaktionärer med humor), men jag har ändå en fråga om varför han opponerar sig mot fredsivrarna.
Selleck-muschan blir alldeles röd av indignation och vrålar så saliven skvätter runt öronen på mig:
– Du är kommunist!
– Nej, säger jag och försöker leta rätt på en näsduk, det är jag in ...
Han häver sig upp på kravallstaketet, lutar fram överkroppen mot min oskyldiga lilla gestalt och skriker ännu högre:
– Åk hem, satans kommunistsvin!
Såna tillmälen har inte riktats åt mitt håll sedan en mig närstående ingenjör upptäckte att jag hade den dåliga smaken att sitta vid pojkrumsstereon och nynna med i Mikael Wiehes ”Dom grekiska partisanernas sång”.
Att försöka förklara att jag sonat alla sådana ungdomens röda synder verkar utsiktslöst, så jag går istället fram till en vänsterhippie i fredståget och ber om hans syn på sakernas tillstånd.
– Jag talar inte med kapitalistiska mainstream-reportrar, svarar han.