Ska Erik Haags skinkor dyka upp på Richard Tellströms julbord?

Faran lurar ständigt runt hörnet i ”Vinter i P1”

Håll i vantarna, dags för julfrosseri med Tellström!

Köttbullar, Janssons – och Erik Haags nakna skinkor?

De är aldrig där men skymmer ändå min sikt under Richard Tellströms Vinterprat i P1.

Det är förstås helt orättvist mot Richard Tellström.

Han rår ju inte för att ”Historieätarna” med tillhörande julkalender ”Tusen år till julafton” gjorde sådan succé och liksom blev sinnebilden för public service-infotainment kring mat och historia. Tellström var till på köpet återkommande gäst, och Vinterprat-producenten Karin af Klintberg producent även för dem. Så formatet känns bekant och jag liksom hukar lite för att SVT-programmens främsta kännetecken, programledarna Lotta Lundgrens sippa minspel och Erik Haags nakna stjärt, ska titta upp där bland grönkål och prinskorvar. Kalla det en mild form av ptsd om du vill, jag är recensent, inte läkare.

 

Rädslan är förstås obefogad. Tellström föreläser underhållande och kunnigt om uråldrigt till framtida julbord (uj, ska Haag fara in i nån tokig tomtemask nu, tro?), varför vi äter vad vi gör och hur vi gör det. Han gör roliga pitstops kring musslor och kompisen-behövde-vänta-på-rummet-medan-familjen-åt som blev hett debattämne tidigare i år.

Jag ger mig tusan på att många besserwissers runt om i landet svär lite över att programmet sänds först efter frossandet i både julaftonsmaten och juldagsresterna, för det är som gjort för att reciteras:

Se där, en bytta Janssons! Nu ska ni få höra!

 

Och låtvalen, ja de är som pratet: Svensson-tryggt med någon oväntad avstickare: en rejäl dos halvgammal men geniförklarad pop, lite a capella-sång och hoppsan: operahiphop. Varje låt avrundas dessutom trivsamt som i Melodiradion med ett litet tal till varför låten är så bra. Det är nördigt och väldigt charmigt.

Programmet saknar kanske det riv och raffel alla hånar ”Sommar i P1” för, men det är förstås helt okej och till och med välkommet. Kunskap och formuleringsiver räcker gott. Människosläktet är ett bra intressant och lustigt djur. Och charmigt i sina bästa stunder. Som i det här Vinterpratet.

Du hittar programmet här.