Gruppterapi med Mapei på Way Out West i dag

Sylvia Balac

helskärm

Om texten till Mapeis ”Change” hade stått på mitt kylskåp hade jag hånskrattat. När den är i mina hörlurar tror jag på vartenda ord.

Inget klingar så falskt som ”uppbyggliga” ord. Om jag skulle slå upp ögonen och läsa ”Du är värdefull!” i taket skulle jag känna mig fullständigt värdelös. Om jag hasade in i badrummet och såg orden ”I dag är du stark!” på min spegel skulle jag känna mig genom­ynklig. Och skulle det stå ”You’re gorgeous” på muggen jag dricker mitt morgonkaffe ur skulle jag känna mig fulast i världen.

Nej, kylskåps-aforismer och peptalk och positivt tänkande biter inte på mig. Snarare tvärtom.

Och forskningen håller med mig. En kanadensisk studie visar att självkänslan absolut kan höjas ett snäpp om man säger ”jag är bäst!” till sig själv. Men bara om man redan har väldigt höga tankar om sig själv från början. De med lägre självkänsla mår i stället sämre av att läsa eller yttra peppande mantran.

Så affirmationer är totalt trams, hokuspokus och mumbojumbo. Om de inte kläs i musik, förstås, visar min egen, högst ­ovetenskapliga forskning. Baserad på en försöksperson, jag själv.

Min senaste musikterapeut heter ­Mapei. Och hennes metod heter ”Change”. Senaste singeln från kvinnan som gav oss lysande ”Don’t wait” har textrader som är så allmänt hållna att i stort sett alla kan göra låten till sitt personliga an­them. ”You are royalty waiting to be crowned” lyfter de förbisedda. ”Don’t you worry ’bout a thing my sister”, tröstar de oroliga, och ”We are waiting for a change, change!” peppar de otåliga – från den som bara vill ändra sin frisyr till den som vill ha regerings­skifte.

I dag håller ­Mapei gruppterapi på festivalen Way Out West i Göteborg. Då kommer allt att kännas möjligt. Åtminstone i de knappt fyra minuter som ”Change” varar.