Bolaget som gör ädlaste sortens musikjournalistik
Plötsligt känns kopplingen mellan Cher och Johnny Cash hur naturlig som helst.
Nya samlingen ”Delta swamp rock” är den senaste anledningen att hylla skivbolaget Soul Jazz.
Det brittiska skivbolaget Soul Jazz har skämt bort oss med fantastiska samlingar i så många år nu att man nästan tar det de gör för givet. Men vad dagens ständigt tillgängliga streamade musikkultur behöver är det precis det som Soul Jazz erbjuder. Guidning, kunskap, sammanhang.
Allt sedan Soul Jazz genombrott 1998 med samlingen ”100% dynamite!”, som satte fingret på hur soul, funk och latin påverkat jamaicansk ska och rocksteady, har etiketten skyfflat ut otaliga lysande skivor med reggae, funk, bossanova, postpunk, jazz, electro, hiphop, kraut, brasiliansk tropicalia och blandat afrokubanskt sväng.
Bara det smakfulla sätt som musiken presenteras på, hur låtar är kopplade och teman konstruerade, öppnar nya dörrar för lyssnaren och gör allt lite tydligare.
Det senaste Soul Jazz-släppet heter ”Delta swamp rock – sounds from the south: at the crossroads of rock, country and soul”.
Jag fångades av omslaget: en bild av Duane och Gregg Allman från The Allman Brothers under träskiga träd vid en inspelningspaus i Muscle Shoals, Alabama i oktober 1970.
Bara den fick mig att intensivt börja längta tillbaka till den amerikanska Södern som jag föll handlöst för när jag var på reportage i Mississippi med The Hives för några år sedan. Samma Södern som musikern Jim White skildrar så suggestivt i dokumentären ”Searching for the wrong-eyed Jesus”.
Musiken på den här dubbelsamlingen med 60- och 70-talslåtar är dessutom i långa stycken fantastisk.
Lynyrd Skynyrds ”Comin’ home” följs av Bobbie Gentrys ”Seasons come, seasons go” och plötsligt är det inte alls speciellt långt från långhårig southern rock till skir countrypop.
En lika snygg linje dras mellan countrymannen Waylon Jennings Dallas-drama ”Big D” och powerpopikonerna Big Stars Håkan Hellström-bekanta Memphis-klassiker ”Thirteen”.
Till synes omaka artister som Cher och Johnny Cash låter som helt naturliga delar av mixen.
”Delta swamp rock” lyckas med samma sak som Jim Whites film. Albumet visar att Södern mer än något annat är en känsla,och att den känslan ofta överskuggar genrebeteckningar som rock, blues, country och soul.
Man skulle kunna kalla det musikjournalistik av ädlaste sort.