Hur ska miljön klara motvinden i Europa?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-19
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Om miljöpolitik vore en olympisk gren skulle Stavros Dimas knappast vara en vinnare. Greklands förre industriminister har inte gjort sig känd för några ekologiska guldmedaljer.
Den som lyssnade noga kunde höra en ljudlig suck från den gröna rörelsen när José Manuel Barroso presenterade sin konservative miljökommissionär. Det blev inte bättre av att EU:s nya kemikaliebyrå hamnade under den industriansvarige tysken Günter Verheugen.
Inte för att Grekland är sämst på miljöpolitik. Landet har faktiskt drivit på för tuffare bilavgaskrav, efter årtionden av smog i Aten. I början av 1990-talet trodde många att greken Ioannis Paleocrassas skulle bli en usel miljökommissionär, men han tog sig (och är i dag ledande i den grekiska miljörörelsen, men det är en annan historia).
Därför vore det fel att döma ut Stavros Dimas från början. De länder som vill ha en progressiv politik bör sträcka ut sina händer och erbjuda stöd. EU-kommissionens miljödirektorat är befolkat av starka och besjälade personer som kommer att fortsätta att ta fram nya förslag.
Det arbetet bör Sverige uppmuntra.
Stavros Dimas har viktiga uppgifter som han inte kan försumma. Kommissionen ska övervaka hur regeringarna i Central- och Östeuropa genomför det de lovat i medlemsförhandlingarna. Det kan leda till stora förbättringar, även av den svenska miljön.
Många tidigare beslut ska genomföras i praktiken, som utsläppshandeln, eller vårdas i oräkneliga expertkommittéer under kommissionens ledning.
EU är ledande i de globala miljöavtalen. Även konservativa politiker har ett intresse av att andra länders företag får lika tuffa krav som de europeiska.
Miljöarbetet kommer alltså att fortsätta. Frågan är hur det går med nya initiativ. Redan förra året varnade experter i Bryssel för stiltje efter utvidgningen. Med Dimas vid rodret och ”konkurrenskraft” som Barrosos mantra kan det till och med bli en rejäl backlash, där redan fattade beslut rivs upp. Industrilobbyisternas sikte är inställt på att försvaga kemikalieförslaget REACH och luckra upp EU:s klimatmål.
Sverige bör förbereda sig på en försvarskamp, både för att slå vakt om EU-framgångar och för att värna nationella regler. EU:s gemensamma kemikaliepolitik måste exempelvis tillåta länder att behålla mer långtgående nationella krav.
Nya initiativ kanske måste växa fram i en krets av progressiva länder. När det gäller försvaret och polisen väljer några stater att gå före i det som kallas förstärkt samarbete. Varför inte göra samma sak i miljöpolitiken? Det är åtminstone dags att skissa på vad en sådan förtrupp skulle kunna göra.
Miljöpolitiken kan också hitta vägar som rundar EU-institutionerna. Stora europeiska städer samarbetar bland annat om bilar med låga utsläpp. Regeringen borde uppmuntra svenska tätorter att satsa mer på sådana gemensamma projekt.
Stavros Dimas förtjänar en chans. Oddsen talar ändå för en backlash i EU:s miljöpolitik. Svenska politiker måste snabbt formulera motoffensiven.