Det farligaste med Reinfeldt och Borg
Det som gör mig rädd är följande: att vi inte är argare.
Det som gör mig rädd är att långtidsarbetslösheten är högre nu än för sex år sedan och att det ändå inte blir en stor politisk fråga. Att unga människor aldrig får en chans att komma in i matchen, och att svaret från Fredrik Reinfeldt är att regeringen har sänkt restaurangmomsen – fast han vet att det inte fungerar.
Att den tjattrande klassen ägnar två dygn åt att rasa mot att Tintin flyttas runt på Kultur huset, samtidigt som barnfattigdomen ökar till följd av urholkade trygghetssystem och barn till fattiga föräldrar inte får tillgång till kultur över huvud taget.
Det som gör mig rädd är att vi lägger väldigt mycket tid på att diskutera vanmaktens och utanförskapet symtom, men väldigt lite på att diskutera dess orsaker: Bristen på jobb. Och den ekonomiska ojämlikhet som blir följden.
I dag är 366 000 svenskar arbetslösa. 32 procent av dem, ungefär 118 000 personer, har varit arbetslösa längre än sex månader. Överrepresenterade i denna grupp är: unga, sjuka, utrikes födda, ensamstående föräldrar.
Vi pratar om segregation, rasism, utanförskap. Om barnfattigdom och problemområden. Om konjunkturstimulanser och penningpolitik. Men vi pratar inte längre särskilt mycket om det vi borde vara argast på, om den viktigaste delen av svaret.
Vi vet att arbetslöshet leder till sjukdom och fattigdom, och att detta går i arv till kommande generationer.
Vi vet att lång arbetslöshet är svår att bryta. Vi vet att en hög nivå på långtidsarbetslösheten gör att den totala arbetslösheten blir mycket svårare att pressa tillbaka.
Arbetslösheten i dag är 7,2 procent, högre än vid valet 2006. Visst har vi haft en finanskris. Men läget för Sverige har inte varit svårare än att Borg har haft råd att betala av på statsskulden och sänka skatten med 100 miljarder.
Kanske är klyftorna redan för stora. Kanske är tvåtredjedelssamhället genomfört och klart. Kanske känner Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och medlemmarna i Riksbankens direktion helt enkelt inte några långtidsarbetslösa.
Något måste det bero på, när man tycker att det är viktigare att sänka bolagsskatten än att använda pengarna till något som gör att folk får möjlighet att jobba, att bryta sitt utanförskap, att ta ansvar för sina liv.
Varför är vi inte argare? Har vi enats om att det är den enskildes fel, att folk måste rycka upp sig, att de får skylla sig själva?
Det är i så fall den största förändring som Reinfeldt och Borg har åstadkommit.
Och den farligaste.