Så blåste Lööf svenska folket
Det mest bisarra av alla bisarra saker i svensk politik just nu är nog detta: att svenska folkets röst inte räknas. Att väljarna kommer att tvingas leva med exakt den politik de nyss röstat bort.
Valrörelsen handlade om skolan och jobben. Om sänkt skatt mot välfärd.
Den politik Alliansen gick till val på underkändes med besked.
Tillsammans skrapade de borgerliga partierna ihop mindre än 40 procent av väljarstödet. Moderaterna kollapsade. På valnatten erkände sig Fredrik Reinfeldt besegrad och avgick.
”Valrörelsen är över. Svenska folket har fattat sitt beslut. Vi nådde inte ända fram. De rödgröna har nu fler mandat än Alliansen, och vi kommer att hålla vad vi har sagt. Därför kommer jag nu lämna in min och regeringens avskedsansökan”, sa statsministern.
Det var logiskt. Och det var då.
Nu är det som att centerledaren Annie Lööf lever i ett slags parallellt universum där valet inte har varit och inget av detta har
hänt.
Hon verkar drivas av ett närmast messianskt sossehat, där Löfven ska störtas till varje pris. Mot folkviljan och med röststöd från Sverigedemokraterna om så krävs.
Lööf är David som möter Goliat. Hennes historiska uppgift att sätta stopp för extrema vänsterförslag som gratis mediciner till barn och mer pengar till järnvägsunderhåll.
Sossarna ska knäckas en gång för alla och om detta må ni berätta runt lägereldarna i hundratals år framöver.
Eller något i den stilen.
I rapporteringen är allt ljus på spel, rasistisk propaganda och regeringsfrågan. Det är inte så konstigt när vi har ett nyfascistiskt parti som tagit svensk politik som gisslan.
Men riksdagsvalet handlade inte om något av det här. Väljarna röstade inte på spelteoretiska scenarier, definitioner av fascism eller på mest maktfullkomliga partiledare. De röstade på skolpolitik, vårdpolitik och jobbpolitik.
Och även om mycket är oklart just nu så finns det en enda sak vi vet med absolut säkerhet. Väljarna ville verkligen inte ha fyra år till med de förslag Alliansen gick till val på.
Att högerns valmanifest nu ograverat och tack vare SD blir verklighet är demokratiskt förkastligt och djupt förvirrande. Vad är meningen med att rösta om politikerna ändå bestämmer tvärtom när valet är klart?
Här är några exempel på saker de rödgröna hade i sin budget som nu inte kommer hända:
Läx-rut blir kvar så att skattepengar även i fortsättningen går till bidrag till läxläsning för medelklassens barn.
Det blir ingen tredje pappamånad, och fattigdomsfällan vårdnadsbidraget behålls.
Den rödgröna budgetens kanske viktigaste löfte var en förbättring av den urholkade a-kassan. Den blir nu inte av. Och i sjukförsäkringen behålls den bortre tidsgränsen, så att cancersjuka även i framtiden kan tvingas arbetsträna.
De ökade resurserna till äldreomsorgen fryser inne och ensamma fattiga mammor får inte höjt underhållsstöd.
Satsningen på mer personal i äldreomsorgen ställs in, pensionärerna får inte sänkt skatt och de ökade anslagen till underhåll av järnvägen blir inte av.
Allt detta är politik som fick ett större stöd i valet än den budget som nu röstats igenom. Att dessa reformer ställs in, medan Alliansens rakt av blir verklighet är faktiskt inte riktigt klokt, rent demokratiskt.
Det är sant att de rödgröna inte hade majoritet i riksdagen för sin budget. När SD hade haft sin propagandashow – och lovat permanent kaos i riksdagen om inte partierna gjorde som de ville – borde varningsklockorna ha ringt och förhandlingar tagit vid.
Så blev det inte. I stället sitter vi med ett nyval ingen ville ha, en politik som svenska folket röstat nej till och en supernöjd Annie Lööf.
Bisarrt, var ordet.