Göran Persson – vår tids Gustav III?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-21
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag påminner mig att LO-ekonomerna brukade kalla Erik Åsbrink för ”kammarherre”, hemmastad i finansdepartementets hov och uppvuxen i ett med tiden förnämt ämbetsmannahem.
Historien blir därmed klarare: den förnäme politiske aristokraten satte i scen en kupp mot sin chef Göran Persson.
Gustav III i modern version.
Persson berättar för Erik Fichtelius om intrigerna: Kammarherren hade sina sammansvurna inom regeringen. Mona Sahlin naglas fast av sin fiende Björn Rosengren – furs-tens narr.
När jag grävde ner mig i Perssons värld, för några år sedan, daterade Perssons ministrar statskuppen till två år före Åsbrinks teatraliska avhopp. Det avgörande slaget skulle utdelas vid partikongressen 1997. Persson knäade under usla opinionssiffror, bullrande fackligt missnöje och överraskande utrikespolitiska deklarationer, till exempel om Kina.
Upproret var utarbetat i Stockholm, bland den socialdemokratiska elit och teknokrati som närmast föraktade Persson-lantisen. Maktens orättmätige usurpator.
Perssons krishantering kunde ha varit lånad av Gustav III:s allians: med bönderna mot herrarna. Persson sökte sin motmakt hos kommunalpolitiker och skogslänens folk.
Kongressen 1997 kom att befästa hans makt, fast hans motståndare var inte avväpnade.
När Göran Persson en aning svettigt räknade in sin alliansmajoritet 1998, satt hans kritiker hemma hos Mona Sahlin. Erik Åsbrink var där.
Den nu aktualiserade kuppen 1999 var punkterad långt innan Åsbrink valde att dra sig tillbaka till affärslivet. Berättelsen fick jag från flera statsråd, när jag skrev om Göran Persson.
Persson och Åsbrink var oeniga både om arbetslöshetsmålet (Åsbrink ogillade 4 procent-fixeringen) och om reformutrymmet. En avgörande kraftmätning ägde rum på Harpsund, där Åsbrink försåg samtliga statsråd med en pärm, märkt ”Linus”. Nej till alla reformer som kostade mer än tillväxten i det privata näringslivet.
Samtliga statsråd sa nej till planen. Persson sammanfattade: ”Erik, du har inget stöd för Linus, knappast heller för din budgetpolitik. Det är något du bör tänka över.” Förtroendet var definitivt brutet.
Som ett av de dåvarande statsråden sammanfattar: ”Åsbrink gav fan i allt det och skickade senare ut ett PM, där det stod att alla statsråd delade finansdepartementets bedömning.”
Finansministern var helt isolerad, 20Ì´1;–Ì´1;1 i regeringen. Han hade inte någon allierad, statskuppen inte ens i sikte. Bara en dramatiserad avgång återstod för kammarherren. Då var Bosse Ringholm redan klar som efterträdare. Så berättar det statsråd som jag tror stod Persson allra närmast.
Min exempelsamling visar, tror jag, ett problem för Fichtelius: bara fursten får tala. Hans bild fläckas knappast alls, den ifrågasätts inte ens.
Tanken far till en föregångare i genren, Axel von Fersen, Gustav III:s förtrogne.
von Fersen massakrerades av det som kallas mobben. Fichtelius strimlas, en aning skamlöst, av journalister.