Skador vid förlossningar – systemfel
Sverige är ett av de länder där både sjukligheten och dödligheten hos nyfödda är rekordlåg. Samtidigt drabbas varje år närmare 4 000 kvinnor av förlossningsskadan sfinkterruptur, att underlivet under förlossningen spricker från slidan till ändtarmsöppningen. Och under de senaste 25 åren har antalet kvinnor som skadas ökat.
Om man inte får rätt vård direkt efter skadan ökar risken för långvarig smärta och oförmåga till ett fungerande sexliv.
I gårdagens ”Uppdrag granskning” i SVT berättade man om landstinget i Västra Götaland. Här har man infört ett eget system för att försöka hålla nere förlossningsskadorna. Om en klinik rapporterar få eller inga skador får kliniken ett stimulansbidrag på 2,7 miljoner kronor.
Tanken är god, men effekten har helt uppenbart uteblivit. Skadorna har inte blivit färre – det är snarare så att barnmorskor struntar i att rapportera dem. Enligt ”Uppdrag granskning” är mörkertalet stort, så många som 10 000 mammor kan vara drabbade årligen.
Kvinnor skickas hem utan undersökning, operation eller diagnos. Jakten på bonuspengarna blir viktigare än mammornas hälsa, alltså.
Det finns andra sätt att minska sfinkterrupturerna än att låta kvinnors hälsa underkastas stelbenta, ekonomiska
incitamentsstrukturer.
Enligt Svenska barnmorskeförbundet löper man störst risk att drabbas av en sfinkterskada om man blir förlöst med hjälp av sugklocka. Förbundet har föreslagit att förlossningsvården ska vara restriktiv med värkstimulerande läkemedel och sugklockor vid förlossningen – så länge barnets hälsa inte äventyras.
Övervikt, hög ålder och stympade könsorgan är också riskfaktorer. Sådant går också att komma åt, genom information och ett långsiktigt folkhälsoarbete.
Att mörka förlossningsskador och räkna hem bonuspengar är både ineffektivt och ovärdigt.