Fler fattiga barn i ett rikare Sverige
Barn som växer upp i fattigdom – absolut eller relativ – får sämre hälsa, sämre skolresultat, sämre självkänsla, utsätts för mer våld
”Det handlar om att sakna kläder, skor för rätt årstid, bo trångt, om att leva med skitmöbler, inte ha råd att byta ut trasigt, att leva med ständig oro, att föraktfullt kallas för ”white trash” (skräp) av människor som inte förstår hur man lever.
Det handlar om att inte bjuda hem kompisar, om att sjukanmäla sig skolutflyktsdagen, om att leta efter mat, äta gammal mat.”
Författaren Susanna Alakoskis beskrivning av fattigdom är glasklar. Det handlar om ofrihet. Och om omvärldens förnekelse. Texten, som publicerades i Dagens Nyheter för ett par veckor sedan, hade rubriken ”Jag vet vad fattigdom kostar för den som ska bli människa.”
Polen har en bättre placering
Sverige är ett rikt land. Välståndet ökar. För många har de senaste årens skattesänkningar lett till en allt fetare plånbok.
Men politiken har en baksida. Sedan ett par år tillbaka har Rädda Barnen presenterat statistik som visar att allt fler barn i Sverige lever i såväl relativ som absolut fattigdom.
I går kom FN:s barnfond Unicef med en rapport som visar samma sak. Sverige är ett av 35 rika länder som låter barnen falla djupast i fattigdom om man jämför med befolkningen som helhet. Länder som Polen, Grekland, Estland och Ungern får en bättre placering på rankningen.
Kan inte jämföra med Afrika
I diskussionen om fattigdom förekommer en del vulgära argument. Det handlar om att det finns länder som har det sämre, att verklig fattigdom är barn som svälter. Men på vilket annat område jämför vi vår välfärd med havererade stater på Afrikas horn? Innebär det att vi ska vara nöjda med vården eller omsorgen av våra äldre, så länge det är bättre än i Sudan?
Nej, självklart inte.
Fattigdom är av nödvändighet ett relativt begrepp. Men konsekvenserna är ytterst påtagliga.
En skam för Sverige
Barn som växer upp i fattigdom – absolut eller relativ – får sämre hälsa, sämre skolresultat, sämre självkänsla, utsätts för mer våld. Spåren blir djupa och konsekvenserna bestående. Att växa upp i fattigdom är att dömas till en större risk för ett liv i ofrihet, fortsatt fattigdom och för tidig död.
Eller som Susanna Alakoski skriver:
”Mina erfarenheter handlar om samma skit som sociala forskare, diakonissor, lärare ser drabba barn i dag. Det handlar om samma fattigdom, samma ensamstående föräldrar, samma utlandsfödda familjer, som bor i samma politiskt övergivna områden, där motorvägarna går utanför barnrikehusen och där inte medelklassen har några ärenden att uträtta.”
Man brukar säga att ett lands civilisationsgrad handlar om hur väl man tar hand om sina svaga.
Den ökande barnfattigdomen är inget annat än en skam för Sverige.