Sjukt att vi kan köpa oss före andra sjuka
Huvudorsaken till framgången hos Sverigedemokraterna, Donald Trump, Brexit-rörelsen, Front National och andra högerradikala rörelser i västvärlden är främlingsfientlighet och rasism.
Det behövde man inte vara Sherlock Holmes för att räkna ut men det är också ett statsvetenskapligt faktum. Forskningen finns förnämligt redovisad i Vox-reportaget ”White riot”, ”Vit revolt” (19 september).
Men populismen drivs också av den närbesläktade nostalgin. Minnet av hur mysigt, tryggt och problemfritt allting var ”förr”. När flaggan hissades, mamma hällde upp nybryggt kaffe och pappa bestämde. I Bullerbyn fanns obegränsade resurser till vård, poliser, simhallar och fläskfilé och ändå blev det stora pengar över till pensionärerna.
Ingen dog förr i tiden, faktiskt. Om något tråkigt inträffade samlades stans invånare och åt tårta. Alla kände alla och alla hette Göran och Lena och var jättesnälla.
Inget i detta minne är sant, förstås. Levnadsstandarden och livslängden är långt högre nu än i detta ”förr”.
Men jag är också nostalgisk. Det fanns mer rättvisa förr. Växande inkomstskillnader och grova privatiseringar har satt anständigheten ur spel.
Vad gör du om du blir sjuk? Vad gör jag? Jag ringer min lokala vårdcentral och får kanske en tid i morgon. Sedan får man ta det därifrån. Prioriteringar och köer, kanske har jag tur, kanske otur.
Men den som har betalat för sig garanteras påbörjad behandling inom tjugo dagar. Det gäller cirka 640 000 personer som har privat sjukvårdsförsäkring, påminde John Lapidus, forskare vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, i en debattartikel i Svenska Dagbladet i onsdags.
Det är inte rättvisa. Det är själva motsatsen. Det är nyliberal ekonomisk politik som nått ända ner till frågan om liv och död. De privata försäkringarna har ökat enormt sedan de stora skattesänkningarna inleddes. Det blir en ond spiral. Ju mindre vi litar på vården, desto mer vill vi köpa en privat försäkring. Och då blir den offentliga vården sämre och då vill ännu fler köpa en privat försäkring. Och så vidare.
Direktörsföreningen Svensk Näringsliv hävdar att de rika, genom att tränga sig före i vårdköerna, avlastar den offentliga vården, men den myten krossar John Lapidus effektivt i nio punkter.
Vårdmarknaden finns på grund av ideologi, inte för att värna patienter.
Jag skulle aldrig köpa en vårdförsäkring för 500 eller 2000 kronor i månaden (priserna varierar kraftigt beroende på ålder och erbjudande) eftersom jag är en lallande nostalgiker som vägrar erkänna att det svenska samhället blivit så orättvist och sjukt.
Eller, skulle jag det? Om jag tjänade ännu bättre? Hur mycket bättre? Skulle jag ta emot en försäkring som förmån från arbetsgivare eller fackförbund? Skulle jag tränga mig före om jag helt smärtfritt kunde? Troligen. Jag förstår alla som gör det. Äta eller ätas, leva eller dö.
Jag är nostalgisk efter en tid då vi inte tvingades till omoraliska val. En tid då den som var mest sjuk fick vård först oavsett plånbok.