Nästan alla politiker har storhetsvansinne
5 JUNI 2011. Personligheter
Jag träffade en gång en amerikansk politisk konsult som hade arbetat med Barack Obama. I Chicago, långt innan Obama hade blivit president. ”Hur var han?” frågade jag. ”Han är den mest arrogante man jag någonsin träffat” svarade konsulten med beundrande min. Politiken kräver sitt mått av storhetsvansinne. Det handlar om personer som trots allt är övertygade om att: ja-det-bör-vara-jag-och-ingen-annan-som-sitter-där-med-fingret-på-kärnvapenknappen. ”Obama är smart nog att dölja det” tillade konsulten. Och vi nickade.
När Fredrik Reinfeldt julen 2007 basunerade ut ”Jag går sida vid sida med folket vars förtroende jag bär” varade det samlade hånskrattet tills snön smälte. Och förra söndagen ägnade Per T Ohlsson en helsida i Sydsvenskan åt att häckla Håkan Juholt.
Juholt hade i en intervju beskrivit sig själv som ”vansinnigt beslutsför”, dundrat på om hur han fick 800 svar på sin kontaktannons samt berättat om sin förmåga att ”ta in allt” på samma gång. ”Som nu. Jag pratar med dig samtidigt som jag hänger med i vad folk har för sig utanför fönstret.” Även Göran Persson medgav visserligen superkrafter. Persson hade telepatisk kontakt med Anitra Steen, de behövde inte sms:a eller mejla varandra: ”Jag vet när hon söker mig utan att jag kan förklara varför.”
Per T Ohlsson liknade Juholt vid den fiktive lagerförmannen Fleksnes i den norska komediserien: tjock och bredbent. En pladdrande tönt ur arbetarklassen. Reinfeldts pösighet provocerar inte på samma sätt. Precis som Malin Ullgren skrev i DN finns det mycket klassförakt i borgerliga skribenters beskrivningar av Juholt. Även Persson skildrades som en obildad lantis i början. Att Håkan Juholt talar lyriskt om föreställningar på Dramaten, Picassos Guernica eller Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” medans Reinfeldt räknar Magnus Uggla och Da Buzz till sina största kulturupplevelser och uppenbarligen tycker att det är en bra idé att ge kronprinsessan Victoria en platt-tv i officiell 30 års present. Det spelar ingen roll. Det är Juholt som är okultiverad. Och så kommer det alltid att vara. ”Berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det. Jag har växt upp i det. Jag hatar det.” sa Göran Persson.
Samtidigt måste Håkan Juholt akta sig. Inte för att bli Fleksnes, eller Kurt Olsson, eller något av alla de nedvärderande epitet som man nu försöker klistra på honom. Men för att bli Kurt Beck.
Den skäggige, glade Beck, från den lilla staden Steinfeld i Rheinland-Pfalz blev partiledare för de tyska Socialdemokraterna 2006. Matthias Platzeck hade avgått. ”Platzecks problem var att han inte förstod partiet” gick resonemanget den där våren och Beck blev ett naturligt val. Ingen kände partiet lika bra som den 57-årige, matglade Kurt från Steinfeld. Han hade träffat varenda gräsrot. De älskade honom och han älskade dem. Men Berlin var skeptiskt. Och Kurt Beck vägrade acceptera huvudstadens regler. Han tänkte vara samma person som han varit hemma i Rheinland-Pfalz. ”Hedersamt” skrev tyska Financial Times när Beck tvingades bort två år senare och Socialdemokraternas opinionssiffror var nere i 20 procent.
Att en ledare förstår partiet hjälper inte mycket, om partiet inte förstår sin samtid. Politik handlar i slutändan om att bli respekterad – inte älskad.
Svensk politisk debatt har varit märklig de senaste månaderna. ”Friskolor ska inte startas av dömda pedofiler”. Det är ingen orimlig ståndpunkt, skulle man kunna tycka. ”Tågen ska gå i tid”. ”Familjehem ska inte drivas av Hells Angels”. Och nej: ”Kungens närmsta vänner ska inte förhandla med maffian”. Men alla dessa åsikter har uppenbarligen behövt framföras. De har långt i från betraktats som självklara. Snarast som lite kittlande radikala. Det säger något om det politiska samtalet.
Om det är något regeringen Reinfeldt har lyckats med så är det att få oss att nöja oss.
Vi ska vara nöjda med en arbetslöshet på över sju procent: titta på resten av Europa. Studenter demonstrerar i Barcelona och fackföreningar blockerar högkvarter till statligt ägda företag i Aten. Så går det när man inte har Anders Borg som finansminister!
Vi ska vara nöjda med en svensk skola där eleverna lär sig allt mindre – som placerar sig längre och längre ner i tabellerna i allt tätare internationella undersökningar. Jan Björklunds uppgivenhet är monumental: det är som att vända en atlantångare suckar skolministern. Det kommer att ta tjugo år. Minst. Trots att det finns gott om exempel på skolsystem som vänt utvecklingen på fem till sex år.
Vi ska nöja oss med ett sjukförsäkringssystem som vi skäms för. Där cancersjuka tvingas till arbetsförmedlingen för att söka jobb. ”Det finns inga perfekta reformer” säger statsministern och den nya socialförsäkringsministern lappar och
lagar. Men grunderna ligger kvar.
Om Håkan Juholt är den mest arrogante man jag någonsin träffat? Nej. Men han verkar ha bestämt sig för att framtiden trots allt är formbar.
Det kan säkert uppfattas som storhetsvansinne.
Särskilt hos en glad smålänning som lyssnar på Elvis.