Jag vill hellre ha folkrörelse än ungdomspanel
Mona Sahlin kom till Gotland som dragplåster. Inte en journalist missade hennes presskonferens. Almedalen var smockfull när hon steg upp på scenen. Plura och Carla, bröderna från Eldkvarn, var förband. De lyckades ge ett mulet och kallt Visby sommarstämning när de sjöng ”Fulla för kärlekens skull”.
Sahlins tal var allmänpolitiskt. Miljö och jobb. Rättvisa, frihet och solidaritet. Sahlin attackerade framför allt regeringens särbehandling av unga, som hon kallar ”provocerande och rentav diskriminerande”.
De unga ska betala lika hög avgift till a-kassan som alla andra, men får lägre ersättning om de blir arbetslösa. De ska vara beredda att på nolltid flytta dit jobben finns – men det finns ingen politik som hjälper dem att hitta bostad. Ungdomarna som står längst från arbetsmarknaden drabbas hårdast när alliansregeringen förintar vuxenutbildningen och gör det svårare att komma in på högskolan.
– Vi får inte ge upp om de unga. De måste alltid få en chans till och en chans till, sa Mona Sahlin.
Ungdomspolitiken är viktig – om den fylls med innehåll. Det är inte ”synd om” en hel generation. Vissa unga kommer alltid att klara sig vilken politik som än förs, eftersom de är födda med strålande förutsättningar. Andra unga är beroende av politiken.
Om de sviks när det gäller arbete, bostad och utbildning blir konsekvenserna förödande. Klasspolitik och sociala klyftor märks alltid först bland de unga. Ungdomarna som drabbas, drabbas hårdast. Deras vuxenliv blir svårt innan det ens har börjat.
När Mona Sahlin talar om sådana avgörande frågor tar hon rollen som oppositionsledare på allvar. Samtidigt backar hon inte för rollen som socialdemokratisk förnyare. Inte för att journalisterna ger henne någon chans att slippa. De pressar henne med frågor av typen ”Vilka brister har socialdemokraternas ungdomspolitik?” och ”Varför gjorde ni inget själv under era tolv år vid makten?”
Mona Sahlin svarar med ett brandtal för hyresrätten. Rätten att bo kan inte hänga på om man har råd att köpa en lägenhet eller ett hus. Hon lovar att återinföra investeringsstödet som alliansregeringen slopade, som gjorde det möjligt att bygga billiga hyresrätter. Hon vill ha en bostadsförmedling i varje kommun, för att stoppa diskriminering.
Emelie Lanninge och Danish Sial gör Mona Sahlin sällskap på scenen och håller varsin appell. De talar om skola och bostäder. Så typiskt Mona Sahlin att göra saker annorlunda. Socialdemokratin ska förändras med henne och det ska märkas, också på mötesformerna.
Emelie och Danish ska sitta med i Sahlins ”ungdomspanel”. Den ska bestå av 30 ungdomar från hela landet, inte bara socialdemokrater. Deltagarna kan ha startat antimobbningsprojekt eller öppnat ett eget kulturens hus.
– Vi måste lyssna på nya grupper och låta öronen växa ut mot ungdomarna, säger Sahlin på sitt Mona-vis.
Lyssna, javisst. Men var försvann folkrörelsetanken? En ungdomspanel bestående av 30 handplockade mönsterungdomar känns inte särskilt radikalt. Det känns snarare smart förpackat för att visa hur mycket ”de nya” socialdemokraterna är beredda att lyssna. Varför inte istället ”låta öronen växa ut” mot de unga i Folkrörelsesverige?
De politiska ungdomsförbunden, miljörörelsen, hyresgäströrelsen och kulturorganisationerna bärs av unga människor med expertkunskaper och engagemang.
Om Mona Sahlin menar allvar med att socialdemokraterna ska vara en folkrörelse borde hon söka lösningarna tillsammans med andra folkrörelser.