Girigheten upphöjd till högsta dygden

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Bengt Rydén skräder inte orden när han beskriver hur direktörer och finansiella mellanhänder tagit ett allt fastare grepp om svenskt näringsliv. Den tidigare börschefen och nuvarande ordföranden i sjunde AP-fonden hävdar att bolagsstyrelserna varit för flata.

– Styrelserna har varit alldeles för fega för att ställa motfrågor och ifrågasätta, förklarade han vid ett LO-seminarium i går.

LO hade inte bara bjudit in fackföreningsfolk och politiker för att diskutera rapporten ”Konsten att äga”. I gästvåningen fanns också många av Sveriges mest inflytelserika penningplacerare. Det var gott om slipsar.

I rapporten utvecklar några författare sina synpunkter på hur ekonomin förändrats av att allt mer av kapitalet förvaltas av institutioner. De klassiska privata kapitalisterna är på väg att ersättas av aktiesparfonder, försäkringsbolag och pensionsfonder.

Enligt Lennart Låftman, tidigare vd i femte AP-fonden, som är en av rapportens författare har det inneburit en förskjutning av ägarintresset. För fonder och institutioner står aktiernas marknadsvärde i centrum. Det gäller också att sprida riskerna för att inte hamna under genomsnittet.

Vad som däremot har svårare att rymmas i placerarnas analyser är den verksamhet företagen faktiskt bedriver och vilka framtidsutsikter den har. Kunder och anställda ryms inte i en enkel modell som bara talar om värde för aktieägarna. Därmed tar en sådan modell inte heller hänsyn till framtida vinster.

– Det nya är att institutionaliseringen brutit sambandet mellan ägande och verksamhet, förklarade Låftman på LO:s seminarium.

Resultatet har blivit en kvartalskapitalism vars tillkortakommande ingen längre ifrågasätter.

Det institutionella ägandet har också förändrat maktbalansen i företagen. Med de starka och långsiktiga ägarna har också en motkraft mot företagsledningens inflytande försvunnit.

LO:s chefsekonom Dan Andersson påpekade att det skett samtidigt som det fackliga inflytandet försvagats. Det gäller inte minst i USA men också i Europa, även om det svenska facket håller ställningarna tämligen väl.

Ett av resultaten är enligt Andersson att ingen gjort motstånd när direktörerna roffat åt sig en allt större del av resultatet. I Sverige tjänar elitskitet i näringslivet idag 46 gånger så mycket som en industriarbetare, 1980 tjänade samma grupp 9 industriarbetarlöner.

”Turbolön, turbopension och turboaktier blev resultatet av en process där det inte fanns några motkrafter”, skrev Dagens Industri i måndags.

Det som skulle bli en folklig kapitalism där människor genom egna aktier lärde sig förstå företagens och produktionens villkor har i stället blivit motsatsen. En rövarmentalitet där girighet upphöjts till högsta dygd och där feghet och medlöperi belönas i de kretsar som fattar samhällets kanske viktigaste beslut.

Det måste förändras, och de institutioner som förvaltar våra gemensamma sparpengar har ett speciellt ansvar. Så långt tycktes alla vara överens i LO:s festvåning.

Ingvar Persson