”Nyliberalism sliter sönder samhället”

Katrine Kielos träffar den brittiska högerns nye chefsideolog – Phillip Blond

omslagspojke Phillip Blond har kommit från ingenstans till att bli den brittiska högerns nye omslagspojke.

LONDON. Usch! Jag avskyr allt när det är ljummet – kaffe, människor…”

Phillip Blond spottar nästan ut drycken han hällt upp och ställer med avsmak ifrån sig koppen.

”Nyliberalismen är död”, deklarerar han vidare och jag kan inte annat än hålla med. Men det är en märklig sak att höra från någon som beskrivs som den brittiska högerns nya chefsideolog.

Å andra sidan är det därför jag är här.

I ett mycket vitt konferensrum vid Chancery Lane i London stirrandes på Phillip Blonds mycket lila slips – jag vill begripa vad det är han säger, varför han säger det och hur det har fått sådan uppmärksamhet.

”Progressiv konservatism” har Blonds idéer döpts till. Ett begrepp lika motsägelsefullt som ”fredsbevarande missil” men som sedan finanskrisen har slagit igenom stort. När Blond lanserade sin tankesmedja ResPublica skrev varenda brittisk tidning om det. Han och den konservativa partiledaren David Cameron (med all sannolikhet Storbritanniens näste premiärminister) sades stirra förälskat på varandra som vore det hela ett gaybröllop.

Även om Cameron är snabb med att tala om att han inte håller med Phillip Blond om allt, har Blond som bokstavligen kom från ingenstans (teologiska institutionen vid Exeters universitet) till sin egen förvåning blivit omslagspojke för den nya högern. Något han å andra sidan knappast är missnöjd med. Blond vältrar sig glatt i all uppmärksamhet. Fylld av det sedativa självförtroende som kommer av att råka befinna sig med tidsandan i ryggen.

Hans analys är tvåhövdad: Nyliberalismen har slitit sönder samhället och vänstern har slitit sönder familjen, de som förlorat mest på detta är arbetarklassen. Blond pratar på om ”ordinary people”. Lyckligt ovetande om att en svensk figur som Göran Hägglund försöker treva sig fram i liknande politiskt territorium med begreppet ”verklighetens folk”.

Jag frågar lite om Sverige – huruvida Blond känner till Reinfeldts omorientering av Moderaterna till ”det nya arbetarpartiet” (vilket ju liknar vad Cameron gör med de konservativa). Detta inpass leder till att Phillip Blond för det första går loss i en lång utläggning om hur vikingarna härjade i Storbritannien på 1000-talet, för det andra nämner att något vid namn Timbro vill bjuda honom till Sverige och för det tredje pratar med beundran om svensk vänster – denna verkar i högre grad än den brittiska ha behållit sina konservativa drag.

Blonds huvudfiende är liberalismen. Thatcher allierade sig med gällande ekonomisk politik, vänstern gällande kulturella frågor och liberalismen kännetecknas av ett ”hat mot allt som är stabilt”. Detta gör svaga grupper till förlorare. Liknande tankegångar går att finna (helt oberoende av Blond) hos en svensk debattör som Roland Poirier Martinsson.

Phillip Blond konstaterar att rikedomen i dag är koncentrerad i färre händer än någonsin tidigare, samtidigt har reallönerna minskat och vanligt folk har det sämre än för 30 år sedan när nyliberalismen började. ”Folk har erbjudits kreditkort i stället för löne-ökningar”. Blond betraktar förövrigt Tony Blair som bara en annan inspelning av Margaret Thatcher.

Socialdemokratins 90-tal byggde på sociologisk fatalism. Utgick från att liberal individualism, globalisering och tillväxt byggd på att med politiska medel konstbevattna finanssektorn var något oundvikligt. Inget som politiken kunde påverka. ”Vi blev konsumenter, i stället för medborgare”.

Phillip Blond rekommenderar en oklar medicin av gemensamt ägande, lokala banker, fonder och kooperativ.

En vän till mig med insyn säger att Blonds idéer gällande ekonomisk politik kommer ha ”absolut överhuvudtaget inget inflytande som helst” på en framtida konservativ regering.

”Tyvärr”, tillägger han skrattandes – eftersom han själv är vänster.

De konservativa är då mer intresserade av den andra delen hos Blond, den som handlar om familjen. Phillip Blond vill se en politik som ”möjliggör för kvinnor att göra det de vill” – vilket alltså är ”att stanna hemma med barnen”.

”Feminismen är det bästa som hänt patriarkatet”, utbrister Blond och menar att den uppluckring av värden som kvinnorörelsen står för har gjort att män inte längre tar sitt ansvar.

Dagens kvinnor tar fortfarande hand om hemmet men måste dessutom lönearbeta på en underbetald del av arbetsmarknaden. Männen har däremot kommit undan: de kan få sex och kärlek utan att längre behöva erbjuda trygghet.

Detta vill Phillip Blond ändra på. Oklart hur.

”Vad tror du om Labour?” frågar jag slutligen.

”Bläääääh”, säger han.

Jag antecknar.

Följ ämnen i artikeln