Vi älskar att älska det mörkaste hatet
Har det någonsin känts så hopplöst som vårvintern 2015?
Det är lätt att bli nedslagen när man bläddrar i en svensk tidning eller när man sätter sig i soffan för att se på tv.
“Uppdrag granskning” i SVT visar oss antisemitismen i Malmö och islamofobin i Södertälje. Expressen bjuder på en artikelserie om hatet mot kvinnor
i slöja. Dagens Nyheter publicerar långa och välskrivna texter om judehatare i Frankrike och rasbiologer på Karolinska sjukhuset.
De journalistiska prestigeprojekten i dag handlar om att granska och visa upp rasism, kvinnohat och människors ondska.
I november nominerades Expressen och Researchgruppen till Stora journalistpriset i kategorin årets avslöjande. Tidningen och gruppen har tillsammans kartlagt anonyma skribenter – inte sällan aktiva i Sverigedemokraterna – på rasistiska sajter. I mars i fjol
fick Researchgruppen och Expressen en Guldspade för granskningen.
Och i vår har TV3:s program ”Trolljägarna” nypremiär. Här söker Robert Aschberg upp näthatare och konfronterar dem.
Mycket är helt nödvändig journalistik, som för många leder till en fråga: Är det så här illa?
För många är svaret ja. Men har det blivit värre? För det är ju så det känns, när ondskan väller över en.
Å ena sidan visar alla data att Sverige blir ett tolerantare och tryggare land än förr. Vi är positivare än någonsin till flyktinginvandring och enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ, minskar otryggheten. Antalet polisanmälningar med hatbrottsmotiv har minskat, enligt den senaste statistiken.
Å andra sidan oroas FN över att allt fler hatbrott mot etniska minoriteter sker i Sverige. Och att allt fler kvinnor uppger, enligt Brå, att de utsätts för hot och trakasserier.
Olika bilder som är lika sanna, och för människan som utsätts för hatbrottet är en minskande trend en klen tröst.
Samtidigt tycks tillgängligheten till hat, kränkningar och ondska – sådant som alltid funnits där – vara större än någonsin.
Och det handlar inte bara om de kommersiellt framgångsrika och journalistiskt goda reportagen.
När medier granskar näthat så citeras det ur den värsta sörjan på hatbloggar, det djupdyks i internets reaktionära dypölar för att hitta de mest motbjudande formuleringarna. Och vi vill se, vill läsa, förfasas, kanske till och med hitta några bra tillskott till det egna ordförrådet.
I sociala medier finns det särskilda sidor och konton helt vigda åt att uppmärksamma olika sorters hat och olika sorters hatare. Om man i din vardag ”bara” drabbas av afrofobi kan man snart utsätta sig för judehat någon annanstans.
Kanske hjälper det oss att få upp ögonen för strukturer och mekanismer vi inte kan och inte vill se.
Men jag kan inte göra mig kvitt känslan att när vi alla hjälps åt att sätta ondskan i centrum så blir vi blinda för annat.
Tänk om den ständiga närvaron av hat på sikt distorderar vår uppfattning om vilka vi och våra medmänniskor är?
Det vore en inte så liten seger för de mörkerkrafter som vill söndra och härska.