Vem i hela världen kan man tala med?
Sverigedemokraterna – klassiska högerpopulister
20 MAJ 2007. Mitt livs näst sista adress i Malmö var Carl Herslowsgatan. En aning löjeväckande. Få, om ens någon, mindes mannen som gatan fått namn av: en aktad och förmögen man ur borgerskapets 1800-tal.
Carl Herslow i vår tid styrde Skånepartiet, en länge effektiv och smårasistisk organisation, som rev åt sig väljare från de tunga, lite slitna bostadsområdena i öster och söder.
Den lille tunne, skallige ledaren brukade ställa sig utanför Systembolaget vid Folkets Park för att dela ut brännvin och vifta med den skånska flaggan, som om han ville sjasa iväg invandrare och flyktingar.
Ingen sa, vad jag minns, att vi borde tala med Carl Herslow.
Skånepartiet har försvunnit från fullmäktige i Malmö och avlösts av sverigedemokraterna, Herslow är utbytt mot den förre moderate riksdagsmannen Sten Andersson. Den vardagsrasistiska ideologin ligger fast.
Gillar bidrag – till svenskar
Jag vrider min dator mot Karlskrona och sverigedemokraternas kongress. Varje minut redovisas. Stämningen är fin. ”Vi har ett vinnande lag”, säger Göran Olsson(11:38).
”Jimmies presentation är oslagbar”, förklarar Sten Andersson (10:09). Han gillar sin ledare.
I sverigedemokraternas program läser jag att vi ska vara vänliga mot djur, särskilt hundvalpar. Däremot stränga mot invandrare, flyktingar, homosexuella och (utanför programmet) Aftonbladet, som i skarpa reportage visat att partiaktivisterna gärna försörjer sig via socialförsäkringar och samhällsstöd.
Gärna bidrag, bara de går till riktiga, vita svenskar?–?en klassisk högerpopulistisk slogan.
Jag påminner mig att när det franska broderpartiet Nationella fronten styrde ett antal kommuner, drogs barnbidragen in för invandrarnas barn.
Ända sedan sverigedemokraterna klev in i kommunfullmäktige, särskilt i södern, hör jag allvarsamma uttalanden som: ”Vi måste tala med dem.”
Vid kongressen i Karlskrona prisade partisekreteraren Björn Söder (09:10) friheten i Danmark. Naturligtvis, där förvandlades samtalet mellan den borgerliga regeringen och Dansk folkeparti till gemensam politik, Europas mest invandrarfientliga.
I Frankrike sa en gång en socialistisk premiärminister att Le Pen ställde de rätta frågorna men gav felaktiga svar. Efter det uttalandet tog Le Pen över drivor av arbetarväljare från vänstern.
Sverigedemokraterna, en spillra i jämförelse med de europeiska högerextremisterna, har inte en enda idé eller tanke om att lösa svåra samhällsproblem, annat än genom attacker mot invandrare. Möjligen också mot facket. Partiledare Åkesson låter här som en ledarskribent på Dagens Nyheter.
Gärna öppen kongress med sverigedemokraterna och tydliga demonstrationer, som i?går, mot dem. Men samtal? Självklart med dess väljare. Men varför med Åkesson, Andersson och Söder?
Däremot måste den som har möjlighet tala med George W Bush, gärna om blodigt känsliga ämnen, till exempel Irak-kriget.
Fredrik Reinfeldt prövade hellre frågan om presidentens personlighet:
”Han har kraft och ledarskap, han skojar, har närvaro och bred kunskap”.
En tung och skarp analys. Biografierna om Reinfeldt berättar nämligen att han intresserar sig för psykologi.
Fredrik tittar på Arnold
Statsministerns beundrande ord får mig att tänka på Frank Capras film och mästerverk från 1939, ”Mister Smith goes to Washington”. James Stewart spelade den troskyldige pojkklubbsledaren Jefferson Smith, som av en välmenande allmänhet och skurkaktiga politiker placerades i kongressen. Smith bjöds att sitta bredvid den svårt korrupte senatorn Joe Paine och sa efteråt: ”Bara att få sitta här med honom var en stor ära för mig. Jag minns att pappa brukade säga till mig att Joe Paine var den finaste man han någonsin känt”.
Jag vet inte om statsministern sett Capras filmer. Däremot försäkrar Reinfeldt att han inte missat en enda av Arnold Schwarzeneggers.
Solen förbarmade sig över Stureplan, det var fredag och vaktparaden drog förbi till häst och med dova trumvirvlar och smattrande mässing. Stunden efteråt stötte jag på min skolkompis Peter Luckhaus, som har premiär som operaregissör i kväll, Charles Gounods Faust.
Förr i tiden gick det att vakna till den sortens vidunderligt vackra musik från radion. Numera skvalar P2 varje morgon på finska och samiska.
Släpp musiken fri. Jag måste tala med nya radiochefen Kerstin Brunnberg om den saken.