Fas 3 blev en vidrig soppa
Sven-Otto Littorin sammanfattade, i Dagens Arena i går, slagkraftigt synen på Fas 3 med orden ”Vem kan gilla Fas 3? Det är det väl ingen som gör?”
Det är bättre att vara efterklok än att istadigt hålla fast vid idéer som visat sig vara misslyckade. Det senare perspektivet stod Arbetsförmedlingens sparkade generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist för i samma artikel.
Fas 3 har blivit en vidrig soppa av förnedring för de arbetslösa, lukrativ inkomstkälla för samvetslösa företagare och ett verkningslöst medel mot arbetslösheten för de skattebetalare som finansierar det hela.
Det behövs någon form av vettig sysselsättning eller subventionerad anställning för de som absolut inte kan få ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Men Fas 3 har bara blivit en förvaring och en förnedring av en osorterad blandning av långtidsarbetslösa.
Innan den aktiva arbetsmarknadspolitiken kom till stånd stod de stora striderna om de så kallade nödhjälpsarbetena. Lönen man fick i dessa låg långt under kollektivavtalen och många kommuner anlitade nödhjälpsarbetare i stället för vanliga anställda som krävde bättre villkor.
Socialdemokraterna ställde senare krav på kollektivavtal. Resultatet blev beredskapsjobb, Samhall och lönebidrag. Schyssta villkor och anpassade, men inte meningslösa, arbetsuppgifter.
Efter 90-talskrisen har synen på detta luckrats upp. Allt fler arbetslösa får i dag hitte-på-arbetsuppgifter och en allt sämre ersättning.
Nu är det värre än någonsin. De i Fas 3 som inte jobbat tillräckligt för att få a-kassa får ingen ersättning alls. Det är det kommunala försörjningsstödet de får leva på. Deras arbetsgivare blir däremot allt rikare på den ersättning de får.
Nödhjälpsarbetena är tillbaka i ny och otrevlig tappning.
Att rensa upp i åtgärdsträsket måste vara högsta prioritet för en ny regering som inte tror att mer förnedring ger fler jobb.