Bilden av arbetet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Bilden av textilarbeterskan som sliter bland maskinerna pryder affischerna för utställningen ”Bilden som vapen” – Albin Amelin 100 år på Väsby konsthall. Hon är inte typisk.

Män som murar, män som fiskar och män som bygger båtar eller smider stål. Män i hjälm eller keps. En värld där arbetet syns och människor får sin plats i samhället av sitt arbete.

Utställningen arrangeras av LO, ABF och Folkets hus i samarbete med Väsby konsthall. Samtidigt turnerar en mindre utställning med Amelins grafiska produktion i olika Folkets hus.

Det skulle vara lätt att skriva att Amelins bilder är föråldrade. Att de skildrar en värld före jämställdheten och före tjänstesektorn. Det skulle vara lätt, men också mycket orättvist.

Amelins bilder hänger i dag på Folkets hus och fackföreningsexpeditioner i hela landet. Han valde ofta litografin som form just därför att det erbjöd möjligheten att sprida bilderna. God konst för vanliga människor.

Det är inte underligt om hans bilder av män märkta av arbetet också kommit att symbolisera det nostalgiska draget i arbetarrörelsens självbild. Något stort som gått förlorat i utvecklingen.

Sådant slår lätt över i längtan tillbaka, till en tid där klassbegreppet inte ifrågasattes och där jämställdhet eller integration ännu inte stod på dagordningen. Det förekommer inte så sällan i arbetarrörelsen, men ska inte skyllas på konsten.

Bilderna som visas i Väsby konsthall handlar inte först och främst om arbetarrörelsen. Visserligen syns de röda fanorna i den starka Arkebuseringen från 1937 där Amelin tolkar skotten i Ådalen och ytterligare några bilder. Men framför allt är det bilder av arbetet och människorna som utför det.

Det finns en stolthet i bilderna. En stolthet vars uppkäftiga samhällsförändrande kraft kanske bara kan förstås i ljuset av den tidens klassamhälle där den som arbetade utsattes för ett dagligt förakt.

Eller också blir bilderna än starkare i vår egen tid. Amelins bilder avslöjar hur fattigt det är på bilder av just arbete. Det är som om produktionen försvunnit under horisonten, vilket delvis är precis vad som hänt.

Produktion ingår inte längre i företagens kärnverksamhet. Månghundraårig industritradition och yrkeskunnande i världsklass spekuleras bort och den som följer dagens bildproducenter i televisionen kan tro att de verkliga värdena skapas av börsen.

Just därför behöver vi Amelins bilder. Inte som historia eller nostalgi, och absolut inte som hjältesagor över en tid som försvunnit. De påminner om att också vår tid behöver se hela vardagen.

En av de senaste Amelin-bilderna etsar sig fast på näthinnan. Friställd från 1965 visar en sliten man på väg bort från en arbetsplats. I bakgrunden lutar sig en diffus figur avslappnat mot det som skulle kunna vara en arbetsbänk. Till skillnad från mannen i förgrunden är han inte arbetsklädd.

En bild av vår egen tid?

(Utställningen ”Bilden som vapen” avslutas på söndag.)

Ingvar Persson