Jag är ingen god människa – allt handlar om mig
Ann Heberlein är kristen höger och jag agnostisk vänster men jag höll med om en grej i den spektakulära krönikan.
Heberlein är alltså den uppburna debattören som utanför Coop spanade in en kvinna som gav pengar till en annan kvinna. Därav drog hon slutsatserna att den svenska kvinnan köpte självgodhet och att den utländska kvinnan borde åka hem och ta hand om sina barn. ”Här finns ingen framtid för fattiga rumäner”, skrev Heberlein i tidskriften Fokus.
Jag vet, förstås, lika lite som Heberlein om kvinnornas motiv och eftersom jag känner till situationen för romer i Rumänien tror jag inte att kvinnan eller hennes barn, om hon har några, har det bättre där.
Men jag håller med om att allmosor är ett sätt för de rika att köpa sig fria. Alltid varit. Godtyckliga små gåvor kanske till den som behöver slanten bäst men lika troligt till den tiggare som är sötast. Detta istället för verklig jämställdhet via fördelningspolitik. Skatt anses vara stöld, självvald filantropi är borgarens livsstil och ideologi.
Om givaren upplever ”den berusande känslan av moralisk överlägsenhet” kan jag dock inte relatera till, jag återkommer till det.
Intressant och inte så lite sjukt var att ”god” blev synonymt med ”självgod”. Godhet enligt Heberleins text var möjligen inte dåligt men minst hycklande, suspekt, ytligt. Något falskt man köper, som en ögonbrynsfärgning. Begreppet har därmed debatterats överallt i veckan.
Påfallande många verkar tro att denna bakofram-terminologi är ny. Inte alls. Det nya är att orwellspåket nått etablissemanget. Precis som i Danmark där högerextremistiska skällsuttryck som ”de anständiga” (”politiskt korrekta”) rann över till borgerligheten via Danskt Folkeparti har den högerpopulistiska delen av svensk borgerlighet alltmer börjat härma Sverigedemokraternas sätt att använda högerradikala ordbetydelser.
”Politik har blivit en tävling i godhet”, klagade Expressens politiska chefredaktör Anna Dahlberg förra året, tidigt ute. Och Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé utmärkte sig för ett par veckor sedan genom att beskylla Fi, V, MP och S för ”godhetssignalering”. Jag ingår vanligen i den väljargruppen och är makalöst trött på dravlet.
Om jag fått en tjuga för varje gång jag beskyllts för att vara en fin människa, god eller godhetsapostel av ”sverigevänner” skulle jag kunnat semestra på Hawaii i jul.
Jag vill understryka att jag är banal nog att anse att godhet som drivkraft är alldeles utmärkt. Att ordet god numera används som invektiv inom borgerlig mainstream säger rubbet om hur sjuka tiderna är.
Men.
Jag vill kraftfullt dementera alla påståenden om godhet eller ens godhetssignalering för egen del.
Allt jag gör är av egoistiska skäl. Jag är inte feminist för kvinnors skull, inte antirasist för flyktingarnas skull och inte socialist för fattigpensionärers, arbetslösas eller långtidssjukskrivnas skull. Utan för min skull.
Och jag försöker inte kokett ondhetssignalera här – jag är ingen sociopat, jag har empati med orättvist behandlade samhällsgrupper – men i första hand handlar allting om mig, mig, mig. Min uppfattning är att solidaritet gynnar mig. Det har ingenting med godhet att göra.