MP får mig att dunka huvudet i bordsskivan
Guldläge att ställa till med ett helvete
Nyheterna förra veckan var som långa reklaminslag för Miljöpartiet. Hus i Norge flöt iväg. Det kom rapporter från ett översvämmat Åre. Hawaii såg nästan ut att brinna upp helt.
Klimatkrisen är helt enkelt här. Men det är inte Miljöpartiet. De har varit märkligt tysta under sommarens oväder.
Kanske har de semester? Klimatförändringarna brukar bli som mest uppenbara när partiernas anställda ligger i hängmattan. Eller så är de oroliga för att uppfattas som att de utnyttjar situationen. Det är sällan populärt att säga: vad var det vi sa?
Men nu måste de göra något. Elaka tungor brukar säga att MP har svar på frågor ingen har ställt. Men nu ställer alla samma fråga: vad attsingen ska vi göra åt klimatet?
Partiet är fullproppat med biologer, naturvetare och akademiker som tar fram långa policydokument som ingen läser
MP har faktiskt svaret. I juni kritiserade de regeringen för att vara för dåligt förberedda inför sommaren. De kom med detaljerade förslag om att förebygga stormar och översvämningar. Ingen brydde sig. Nu bryr sig alla – men MP syns inte till.
Man känner för att dunka huvudet hårt i bordsskivan.
Många tror att miljöpartister är flummiga hipsters. Men eftersom jag jobbat för partiet kan jag komma med ett avslöjande. Miljöpartisters mest karaktäristiska drag är att de är nördar. Partiet är fullproppat med biologer, naturvetare och akademiker som tar fram långa policydokument som ingen läser.
Problemet är att de aldrig vågar smutsa ner sig. De har en bra produkt, men är för fina för att sälja den.
Daniel Helldén är en av få som vet hur man ska kommunicera men han har olyckligtvis använt den förmågan till att göra folk både till höger och vänster förbannade. Till höger är man arg på honom för att han går efter bilister. Till vänster för att han samarbetar med högern.
Knappast optimalt för ett parti som är beroende av stödröster.
Nu måste MP ut på banan. De borde KU-anmäla varenda minister som rör sig. Väcka misstroendeomröstningar över hur regeringen både chocksänkt miljöbudgeten och samtidigt skurit ner på krisberedskapen.
Det är inte populism. Det är bara att göra vad alla andra partier hade gjort om deras hjärtefråga misskötts på motsvarande sätt. Man kan klaga på MP för mycket, men knappast för att de inte varnat för att det här ska hända.
Bland väljare möter man ofta en slags förtvivlad välvilja över partiets situation. Varför går det inte bättre för dem? De behövs ju. Lite som när man ser en gammal vän som fastnat i personliga problem. Varför tar hon sig inte samman, hon som har sådan potential?
Vanligt folk börjar bli uppriktigt oroliga över klimatet. Till och med rädda. De längtar efter ett parti som pekar ut en väg framåt.