Ett misslyckande för Reinfeldt

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vi hade nästan glömt de där första åren i Fredrik Reinfeldts värv som regeringschef. Perioden när det ena statsrådet efter det andra - alltid moderater - slutade. Antingen frivilligt i protest eller, oftare, ofrivilligt sedan statsministern tagit sin hand i från dem.

Ändå borde vi komma ihåg. Det har inte saknats påminnelser. Schenström, Littorin, Husmark Pehrsson och senast Sten Tolgfors.

Nu tvingas alltså partisekreteraren Sofia Arkelsten avgå, med "omedelbar verkan" som det formuleras i telegrammen.

Det är som om det vilade ett slags förbannelse över kretsen runt Fredrik Reinfeldt.

Nu tar Kent Persson, oppositionsråd från Örebro, över Arkelstens uppgifter. En "tempoökning", förklarade Reinfeldt på presskonferensen.

Statsministern säger att han och Arkelsten är överens om avgången. Det är svårt att föreställa sig att det skulle vara annorlunda. Moderater utmanar knappast partiledarens beslut.

Det betyder inte att Sofia Arkelsten vill sluta. Så sent som i går kastade hon sig rakt in i debatten om partiernas - och särskilt Moderaternas - hemliga finansiering. Då lät hon inte som en politiker som "önskade en delvis ny inriktning på sitt liv", för att citera Reinfeldt.

I Moderaterna - precis som i Socialdemokraterna - är partisekreteraren en nyckelperson. Det gäller inte minst sedan Reinfeldt tog över partiet.

Precis vad som får honom att låta bilan falla över Arkelsten får vi knappast veta, i alla fall inte nu.

Arkelsten har deltagit i kritiserade bjudresor arrangerade av Shell. Men det var väl känt redan när Reinfeldt utsåg henne till partisekreterare. Hon har kritiserats för sitt partis försök att skriva om sin egen och den svenska demokratins historia. Men den stormen fick hon rida ut - ensam.

Kanske anser Fredrik Reinfeldt nu att misstagen blivit så många och opinionssiffrorna så låga att det behövs en förändring.

Kanske har Fredrik Reinfeldt helt enkelt kommit fram till att Sofia Arkelsten inte håller måttet.

Det är i så fall ett omdöme som slår tillbaka mot Reinfeldt själv. Arkelsten var hans val, och hennes misslyckande blir därför också hans misslyckande.

Det går inte att missta sig på Kent Perssons stolthet över Fredrik Reinfeldts förtroende. Frågan är hur länge det består?