Dags att sluta gulla med SD
Mediernas misstag har bäddat för partiets framgångar
”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget.”
Den 19 oktober 2009, ett år före riksdagsvalet, skrev Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson en artikel på Aftonbladet Debatt. Där redogjorde han tydligt för sin politiska filosofi: muslimer i Sverige är det största hotet mot landet sedan Adolf Hitler.
Jag var då chefredaktör för tidningen Fokus, och kritisk till att Aftonbladet tog in artikeln. Jag trodde att den skulle ge SD en skjuts i opinionen, kanske ta dem till riksdagen.
Så här i efterhand kan man konstatera att publiceringen var nödvändig. Eftersom det är ett av få tillfällen där Jimmie Åkesson visat sina rätta färger.
Allt stod där. Ändå fick de hållas.
Expressens avslöjande om SD förra veckan är journalistik när den är som bäst. Några av Sveriges ledande politiker uttrycker sig rasistiskt, beväpnar sig med järnrör, kallar en kvinna för hora och hotar en man med våld. Och ljuger sen om det upprepade gånger. För polisen, för journalister, för sina väljare.
Det är också en påminnelse om att medierna har svikit sitt uppdrag.
Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti.
Deras ideologi bygger på att göra åtskillnad mellan människor.
Det är ett parti som har ett enda mål: att bevara Sverige åt ”svenskarna”.
Det är inget nytt. Det är bara att läsa valfri bok om SD eller tillbringa en kvart på stiftelsen Expos hemsida. Eller skumma Jimmie Åkessons debattartikel från 2009, publicerad i Sveriges största tidning.
Eller läsa Anders Lindbergs text här på dagens ledarsida.
Allt det här har vi vetat. Ändå har alla vi som konsekvent beskrivit SD på detta sätt mött ett stort motstånd. Från partiets nätmobb, givetvis. Men också från annat håll. Från forskare, tankesmedjor och andra journalister.
Kanske har det berott på det malande hotet om våld mot alla som skriver kritiskt om SD, kanske på ren utmattning. Kanske på att Jimmie Åkesson bär kostym och inte armbindel. Kanske på förment ”objektivitet” för att respektera att de trots allt är folkvalda. Men SD har allt mer börjat beskrivas som ett parti som alla andra.
Även i Aftonbladet har det gjorts misstag, som att överslätande beskriva SD som ”invandrarkritiskt”.
Kanske är den bästa illustrationen på mediernas misslyckande SVT-chefen Eva Landahls episka genomklappning när hon motiverade den SD-inspirerade frågeställningen ”hur mycket invandring tål Sverige?” i Agendas stora partiledardebatt med att ”det som sägs i riksdagen måste också kunna sägas i SVT”.
Nej, det måste det inte. Det är det som är poängen med journalistik. Dess syfte är inte att vara en anslagstavla. Dess syfte är att granska, informera och avslöja.
Ett par veckor före valet 2010 rapporterade Sydsvenskan en skrämmande nyhet: en sverigedemokrat i Malmö hade blivit överfallen och fått ett hakkors inristat
i pannan.
Det fanns bara ett problem. En läkarundersökning visade att offret var gärningsman, och själv hade ristat in hakkorset i sitt ansikte.
Det är så Sverigedemokraterna jobbar. De beskriver sig som offer, utsatta för en konspiration. Deras tes är en lögn som är lätt att kontrollera, nämligen att det pågår en smygislamisering av Sverige som medier vägrar rapportera om.
Deras martyrskap frodas i sociala medier och i kommentarsfält. Den göder hatsajter som SD:s husorgan Avpixlat, där journalister som rapporterar kritiskt om partiet hängs ut – vilket ofelbart leder till hot om våld i avsikt att tysta.
I själva verket har SD levt i den bästa av alla medievärldar.
Fundamentet för SD:s verksamhet är rasism och skamlösa lögner. Trots det har deras problembeskrivning långsamt börjat äta sig in i samhällsdebattens centrum.
För varje demokratiskt sinnad medborgare, publicist och reporter finns bara en slutsats att dra.
SD är inte ett parti som alla andra. De är rasister och ska behandlas därefter.