Franska mitten drar vänsterut
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-28
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag vecklar ut en väldig tidningsbilaga, fylld med underbar valstatistik. Den berättar pedagogiskt om de sociala konflikterna i Frankrike.
I Paris förnäma Neuilly samlade högerns Nicolas Sarkozy 64 procent av rösterna. Han inledde sin karriär som borgmästare där, bland flotta villor och lummiga parker. Sarkozy betalade böter till staten för att slippa bygga de 20 procent sociala bostäder som lagen kräver.
Bort mot 93:an, siffersammanfattningen på de oftast slitna förorterna, platserna för ungdomsrevolter, finns hyresblocken, det sociala bostadsbyggande som kallas HLM. Sarkozys fiendeland. Där röstar över 40 procent på socialisten Ségolène Royal.
Klassamhället bestämmer till stor del röstandet och bygger eviga konflikter mellan höger och vänster. Polariseringen förstärks av valsystemet, infört under den auktoritära gaullismen.
Tidigare förhandlade centern och den demokratiska vänstern ständigt fram gemensamma regeringar. ”Den tredje kraften” kallades alliansen.
I dag finns en ”tredje man”, centerns François Bayrou. Bortröstad från presidentvalet men ändå den som kan avgöra utgången. Han gav inledningsvis inget uttalat råd till sina väljare och kritiserade Ségolène Royal för en något vidlyftig ekonomisk politik. Attackerna mot Sarkozy är helt annorlunda, blytunga: ett hot mot såväl demokratin och yttrandefriheten som den sociala sammanhållningen. En man lierad med mäktiga affärsmän och mediebaroner. Inte olik Silvio Berlusconi, säger Bayrou, klassiskt bildad hästuppfödare.
Hans vrede över högermannen exploderade i radio i går. Sarkozy försökte via sina förbindelser med just mediebaronerna stoppa ett utannonserat tv-samtal mellan Bayrou och Royal. Manipulation, maktstaten, hot mot folkets rättigheter, sa Bayrou. Han vill knappast ha en sådan president.
Sarkozy sliter åt sig Le Pens väljare. Budskapen är likartade: implicita eller helt öppet främlingsfientliga paroller, hot att fortsätta kasta ut ”papperslösa” och deras barn, hyllningar till kolonialism.
Centerväljarna, ofta från bildad medelklass, ännu oftare aktiva katoliker, har en annan empati och förståelse för den sociala demokratin, fast under ordnade ekonomiska former.
Åsikterna ligger endast ett litet ideologiskt trappsteg från ”den andra vänstern”, som så länge och med så begränsad framgång sökt erövra socialistpartiet för självstyre, decentralism, civilt samhälle och social ekonomi.
Royal står nära den andra vänstern, fast måste anpassa sig till partiets renlevnadsmän.
Någon organiserad center-vänsterallians hinner inte byggas före presidentvalet, möjligen till juni, när ett nytt parlament ska utses.
Bayrou har då bildat sitt nya parti, demokraterna.
Som av en händelse har den italienska center-vänstern i dagarna förenats i ett parti med det namnet.
Bayrou kanske vill bli en ny Romano Prodi, kristdemokraten som blev regeringschef.