Blair har närmare till Gud än till Marx

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den 22 februari 2003 var Tony Blair och hela hans familj på besök hos påven. Några veckor senare skulle Irakkriget utlösas.

Den djupt kristne Blair, som länge i sina böner bett Gud välsigna eller förlåta kriget, sökte den åldrade Johannes Paulus stöd och råd. Efter mötet sände emellertid Vatikanen ut en kommuniké med budskapet att Blair borde göra sitt yttersta för att undvika kriget.

Blair valde allians med George W Bush framför att lyssna till påven.

Uppenbarelse av Pilatus

Pontius Pilatus kan i denna avgörande stund ha uppenbarat sig för Blair, som ofta berättat om sin fascination inför Pilatus-gestalten, mannen som sände Jesus i döden.

Pilatus, säger Blair, var övertygad om Jesus oskuld och ville ge honom fri. Samtidigt varnade hans rådgivare för de folkliga uppror som skulle följa av ett frikännande. ”Pilatus kan betraktas som en arketypisk politiker, fångad av det eviga dilemmat: följa moraliska principer eller ta hänsyn till det politiskt möjliga?” Så resonerar Blair. För egen del valde han de moraliska principerna och därmed det ohyggliga kriget.

Strax innan bombplanen smulade sönder Irak pågick, under fredliga former, försök att samla Tony Blair, Göran Persson och de båda ländernas ärkebiskopar till samtal om moral, kristen tro och politik. Svenska ambassaden regisserade.

Till slut skickade Blairs främste spindoctor, Alastair Campbell, ut det sensationella meddelandet: ”We don’t do God”. De bokstavligen kämpande ateisterna på Downing Street besegrade den gången sin kristet religiöse chef.

Annars har Blair ”gjort Gud” under de flesta av sina år i politiken. ”Jesus var anhängare av modernisering”, sa Blair strax innan han började bygga om det gamla brittiska samhällsmuseet.

Som ung skrev han någon gång i Marxism Today, men sin politiska ideologi hämtade han främst ur Bibeln eller från labourpartiets grundare Keir Hardie, som trodde på Gud och ville ”bygga ett nytt Jerusalem”.

Såg en etisk kod

Den nyvalde premiärministern Tony Blair lät labourkongressen 1997 inledas med gemensam nattvardsgång, en repetition av den egna familjens kyrkliga vanor.

Tony Blairs ambition var att binda samman den demokratiska socialismens värderingar med kristendomens. Där, i den moralen, såg han den etiska koden. Långt borta från högerns individualism och egoism ville Blair bygga sitt Jerusalem av gemenskap och lika människovärde. Det var så han uttryckte sig. En kristen och social moralist.

Också den som har svårt att orientera sig i Blairs kristna värld kan leta fram försoning. Han förflyttade sig aldrig till den svarta källare där kristna predikar fördömelse av homosexuella, kvinnors frigörelse eller av abort. Muslimer är för Blair en självklar del av en ekumenisk gemenskap. Islam, sa han, är en djupt eftertänksam, fredlig och vacker, religiös tro.

Behövde någon att prata med

Från mina år i London påminner jag mig Tony Blairs något sensationella utnämning av Rowan Williams till ärkebiskop av Canterbury. Williams, också utseendemässigt lik KÌ´0;G Hammar, tog på kristna grunder avstånd från Irakkriget, brittiska kärnvapen och ohämmad marknadsekonomi.

Offentligheten enade sig om att Blair behövde någon kristen att tala med. Det fanns inga på hans kontor.

Kristendomen är en hård och krävande religion, brukade Blair säga. Kanske kunde Williams påminna om inbyggda motsättningar i Blairs praktik. Mellan löftet om lika människovärde och fåtalets svindlande rikedom i new labours rike, mellan gemenskap och den stenhårda utslagning som följde på den sorterande meritokrati Blair så kompromisslöst predikade. Kommandot om humana interventioner i auktoritära stater (Blairs idé) följdes ibland av massdöd och ruiner.

Besatt av moral

I de ibland välförtjänta hyllningarna till Tony Blair nämns ofta att han var en övertygelsepolitiker, besatt av att personligen ständigt kunna tolka det moraliskt rätta.

Den sortens politiker bör man vara vaksam mot. De är farligare än pragmatikerna, som stillsamt söker lösa samhällsproblem. De kräver inte att medborgare eller omvärld ska betala priset för höga, absoluta principers förverkligande.

Tony Blair säger om Pontius Pilatus: ”Han väcker vårt moraliska intresse inte därför att han var en dålig människa utan för att han nästan var god.”

Kanske är det så Blair vill bli ihågkommen.

Olle Svenning