Förvirrande med Obamas regering
Obamas regering börjar ta form men den som söker efter en politisk linje i alla utnämningar får leta länge.
I valrörelsen talade Obama om dialog med omvärlden, även med ”fiender” som Iran och Nordkorea. För detta fick han kritik av Hillary Clinton, som kallade honom för ”naiv” och ofärdig.
Ändå blir Clinton utrikesminister.
Bill Richardsson, som ligger närmare Obama i de här frågorna, blir handelsminister, och Susan Rice, hans utrikespolitiske rådgivare under hela kampanjen, hamnar som FN-ambassadör.
En viktig funktion, men långt från Vita huset.
Säkerhetspolitisk rådgivare blir i stället James L Jones, som talat sig varm för en mer aggressiv politik mot Iran.
Som försvarsminister behåller Obama republikanen Robert Gates.
På ytan tycks den stora ”förändringen” mest handla om att bygga in motsättningarna i regeringen, där Bush alltid valde kompisar och ideologiska själsfränder som rådgivare.
Även Eric Holder, Obamas förslag till ny justitieminister, reser frågetecken. Holder var en av de jurister som för sju år sedan försvarade Bushadministrationens beslut att upprätta fångläger och kalla de fängslade för ”illegala kombattanter”.
Utnämningarna är lika förvirrade när det gäller den ekonomiska politiken. Där har Obama placerat flera av de ekonomer som under 1990-talet rådde Bill Clinton att avreglera finansmarknaden och tvinga på länder i Asien hårda avregleringskrav via IMF.
Betyder detta att Obama ljög om sina verkliga avsikter?
Knappast.
De som hade hoppats på en revolution i Washington, de som mäter alla poliska reformförslag mot något slags socialistiskt idealtillstånd, kommer förstås bli besvikna.
En supermakt som USA svänger långsamt. Men den politiska verkligheten talar ändå för att Obama lägger om politiken. Ingen kan i dag bortse från den ekonomiska krisen. Med en radikaliserad kongress i ryggen kommer han att driva igenom ett statligt stödpaket som är det största sedan
1930-talet.
Han har även efter sina utnämningar lovat en omläggning av utrikespolitiken, och tycks planera för att i hålla vad som kallas för ett försoningens linjetal i något land i Mellanöstern.
Att det blir en förändring mot Bush-åren är uppenbart. Även Clinton vill hämta hem trupperna från Irak.
Även Clinton anser att USA måste respektera FN och använda de multilaterala institutionerna, och då inte bara som ett instrument för amerikanskt världsherravälde.
Ytterst handlar allt detta om huruvida de politiker som är på väg in i regeringen klarar av att anpassa sig till nya politiska realiteter. Världsekonomin har kollapsat.
USA har förlorat sin unika ställning i världen. De amerikanska väljarna kräver förändring.
Det är – trots allt – ett slags nollpunkt. Därifrån kommer Obamas tid som president att ta sin början.