Tuffa krav slår alltid på de sämst ställda
”Jag har reagerat mot att kravretoriken ofta riktas neråt i samhället mot dem som redan har det tufft. Mot flyktingar, mot invandrare, mot arbetslösa. Ingen har ställt krav uppåt, mot dem som har makten.”
Det var Birgitta Ohlsson som sa det där, innan hon blev folkpartistisk EU-minister.
Hon var lite mer benägen att säga ifrån mot tuffa-tag-retoriken då.
Nu är det få som säger ifrån.
I våras lanserade Socialdemokraterna sin nygamla linje. Partiets nya toppföreträdare – Stefan Löfven och Magdalena Andersson – berättade på Dagens Nyheters debattsida att jobben var vad som skulle prioriteras framöver.
Men man lade också till att Socialdemokraterna ibland varit otydliga med kraven på människor att själva göra sig ”anställningsbara”.
Formuleringen borde ha fastnat i halsen efter tio år med socialdemokratiska och borgerliga regeringar som skärpt villkoren för sjuka, arbetslösa, barnföräldrar, invandrare och unga.
Det är så politik måste förpackas, tydligen. Kraven är fortfarande all politiks omslagspapper.
Fråga bara integrationsminister Erik Ullenhag.
Han har föreslagit helt rimliga saker, som att erbjuda lågutbildade invandrare och flyktingar ett praktiskt basår där undervisning varvas med arbetspraktik.
Men det hela var tvunget att åtföljas av en kravbesvärjelse: nyanlända invandrare ska få sänkt ersättning om de inte vill flytta för att ta jobb de erbjuds.
Problemet Ullenhag vill lösa finns inte ens, enligt IFAU (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering), Arbetsförmedlingen och SCB.
Folkpartiet är svensk politiks hårdare-tag-tuffingar. Redan 2002 gick det liberala partiet till val med sloganen ”Att ställa krav är att bry sig”. Om det är så är Folkpartiet sannolikt det parti som bryr sig mest i hela Sverige.
I år har man också återlanserat sina idéer på språktestet för medborgarskap.
Man har sagt att man vill avskaffa retroaktiv föräldrapenning för invandrare.
Dessutom tycker man att det ska krävas en motprestation för bidrag.
2010 kom boken ”Kampen om sjukfrånvaron”.
I den visade forskaren Björn Johnson att hela diskussionen om fusk i sjukförsäkringen byggde på felaktigheter.
Svenskarna okynnessjukskrev sig inte, men rehabiliteringen hade havererat och de långtidssjukrivna blev sjukskrivna allt längre.
Poängen i Johnsons resonemang är att den uppskruvade debatten om fuskande lättingar som sjukskrev sig till höger och vänster ledde till att också de politiska besluten blev fel.
Resultatet: utförsäkringar och dödssjuka som måste söka jobb.
En debatt som fortfarande är besatt av tuffa tag leder förmodligen till nya politiska beslut som också blir fel.
En sak vet vi i alla fall säkert: det är knappast krav, de svaga grupperna lider brist på i dagens Sverige.