Europeisk festival med Mozart och Fidel Castro

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-08-24

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vem har uttalat följande: ”Kan vi inte skaffa fram några kemiska vapen, som kan hjälpa till att kväva kurderna. Eller åtminstone invalidisera dem?”

Inte Kemiske Ali. Orden är Winston Churchills.

Uttalandet finns återgivet i John Keays mäktiga ”Sowing the Wind”. En systematisk genomgång av den västliga kolonialismens snart sekellånga skuld till folken i Mellanöstern.

Gång på gång har västvärlden, efter blodiga massakrer och bombkrig, installerat sina egna irakiska härskare, gärna en monark. Folkliga protester mot det utländska styret har slagits ner med yttersta grymhet. Allt handlade om militärmakt och olja, sammanfattade Alan MacDonald, en uppriktig kolonialadministratör. Historien kan vara värd att minnas, också när barbariet i Irak i veckan fått ett annat ansikte.

Framför mig exploderade oljefältens pipelines. Väl skyddade amerikanska soldater kämpade mot eld, läckor och sabotörer. De dagsbekanta scenerna rullade inte ut från Irak utan från Henri-Georges Clouzots 50 år gamla filmklassiker ”Fruktans lön”.

Filmfestivalen i Edinburgh har valt denne aningen bortglömde regissör som centrum. Djärvt med tanke på att han straffades för påstått samarbete med naziockupanterna.

Festivalens tema är ”Det nya Europa”. I slovenen Damjan Kozoles ”Reservdelar” finns Balkans flyktingar, den brutala människohandeln, de som (likt huvudpersonerna i Fruktans lön) sätter livet på spel för att nå det rika Europa. Eduard Cortès ”La Vida de nadie” (Ingens liv) visar insmugglade mahgreb-arbetare, som plågas i omänskligt arbete i de andalusiska växthusen.

Filmfestivalens ansvarige, Shane Danielsen, undrade: Vad betyder det nya Europa för dem som lever utanför men som vill bli européer? Vi får väl grubbla på den frågan någon gång efter den 14 september.

– Om jag fick vara med om att bygga Europa en gång till, skulle jag börja med kulturen, sa Jean Monnet, en av EU-idéns främsta inspiratörer.

Den brittiske Europaministern nickar instämmande i EU:s kulturprogram, som lovar ”främja trygghet, framsteg och fred”.

En av festivalens starkaste upplevelser var en konsertvariant av Wagners Lohengrin med Petra Lang, världens bästa Wagner-sångerska. Wagner var inte så upptagen av trygghetsfrågor, inte ens av fred. Hans syn på framsteg sammanfaller knappast med EU-kommissionens.

Det nya Europa, och det allt blodigare Mellanöstern, kunde kanske ändå byggas med hjälp av musikens gemensamma språk. I kväll leder dirigenten Daniel Barenboim en palestinsk-israelisk orkester i en konsert i Marocko.

Projektet genomför Barenboim, med israeliskt förflutet, tillsammans med Edward Said, betydande musikkännare. ”Vi inbillar oss inte att konserter löser konflikter. Vi visar framför allt att det finns folk som inte tror på militära lösningar”, säger Barenboim.

I Edinburgh hörde jag på mindre än ett dygn pianister som Alfred Brendels och Paul Lewis olika tolkningar av gamla Europas Beethoven, Schubert, Haydn och Liszt. Den ojämförlige Brendels genomskådande intellektualism och unge Lewis känsliga elegans. Lewis slog i ett enda svep och inför en häpen publik ihop Schubert och Liszt med Schönberg. Två europeiska århundranden möttes. Brendel, korrekt som en gammaldags bankkamrer, gav sig med fullt allvar på Mozarts Alla turca. Inte ett uns av publikfrieri. Helt olikt en annan stjärna som Oliver Stone. Han visade sin kubanska propagandafilm ”Comandante”, fylld av självöverskattning och Castro-svassande.

”Jag var inte medveten om hans höga moral”, sa Stone om sin kubanske vän.

Efter det uttalandet drog jag till bokmässan för att befria mig från obehaget. John Mortimer, den gamle excentrikern och vänstermannen, höll stor föreställning. ”Jag inleder varje dag med några svala glas champagne”, sa han.

Sådana morgonvanor har jag inte haft sedan jag var på Kuba.

Olle Svenning

Följ ämnen i artikeln