Starkaste texten var den om en blodig hare

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”All politik är lokal”, sa alltid den väldige, ständigt cigarrökande kongresspolitikern Thomas ”Tip” O’Neill som jag fastnade för under åren då jag skrev från USA.

När Watergateaffären bröt ut och hotade president Nixon, tog O’Neill det lugnt och åkte först hem till väljarna i sitt Massachusetts-distrikt. När han märkte att också de var förbannade åkte O’Neill tillbaka till Washington och störtade presidenten. Just like that.

Så denna söndag stannar jag i mitt lokala distrikt. Stockholms stad, Katarina församling. Nollgradigt, växlande vind, på Nytorget sitter de första soldyrkarna utanför kaféerna.

Socialdemokraterna med Annika Billström något säkrare i spetsen har valupptakt redan på lördag här i Söderhallarna. Men då har Bo Lundgren redan varit där. En tapper skåning.

Nu sitter jag med ett papper där socialdemokraterna ropar efter fler valarbetare. Ändå står det högst upp: ”Vi har ett utmärkt utgångsläge.”

Säger man inte alltid så?

Efter förra valet träffade jag en för

ovanlighetens skull yngre socialdemokratisk valarbetare här på Söder som på-

stod att han visste ett år innan hur det skulle gå. Han tyckte det var helt i sin ordning att partiet inte kom över fyrtio procent.

I går slog morgontidningen upp på sin Stockholmssida: ”Kriget om vården mellan s och m redan i full gång.” Jo, det är en del som säger att socialdemokraterna ska vinna särskilt i Stockholm på grund av köer i vården.

Men jag vet inte. Så här var det senast häromdagen:

Jag hade fått fel på en kroppsdel och behövde komma till läkare. Ringde närmaste vårdcentral, här om hörnet på Åsögatan. Får jag ditt telefonnummer så ringer vi upp, sa en sköterska. Det händer väl inte mer den dagen, tänkte jag.

Men en kvart senare ringde sköterskan och två timmar senare satt jag hos en doktor.

Det måste jag berätta för en väninna som själv arbetat länge i vården och hjälpt mig överleva förr. Gratulerar, sa hon, och så berättade hon om sin sonhustru som nyligen skulle föda barn. Det uppstod någon komplikation men inte ett enda sjukhus i Storstockholm ville ta emot henne. De rekommenderade en tripp till Örebro eller Linköping.

Till sist, när hon blev riktigt dålig, förbarmade sig Huddinge sjukhus.

Gå hem och skriv, säger killen på Folkungagatan som alltid ropar uppmuntrande till mig.

Och när jag skrivit något säger han vad jag skulle skrivit i stället. Sådana är vi här i trakten. Äkta Söderatmosfär.

I god stämning fortsätter jag hemåt och då möter jag en bekant till, fast det är längesen hon jobbade på våra barns dagis. Hon talar om att hennes egen son vuxit så att det är dags för värnplikt.

– Men det var här borta han blev rånad.

En vanlig kväll vid niotiden, mitt på stora ljusa Folkungagatan, just utanför Alberts herrekipering. Han kände bara något mot ryggen och så sa någon: Jag har kniv. Ta hit din mobil.

När vi närmade oss grinden till vår kolonilott i Tantolunden upptäckte vi genast att något hänt. I snön syntes tydliga hund- och harspår. Väl framme vid grinden såg vi en död hare som i sina försök att komma undan den jagande hunden eller hundarna satt fast mellan två spjälor i staketet. Den var biten över rygg och bakkropp, det var lösa blodiga tussar överallt. Den hade försökt komma loss från staketet genom att sparka med tassarna i den djupa snön.

Det var veckans starkaste text. Den stod i tidningen Södermalm, vår lokala gratistidning som man absolut måste läsa en gång i veckan. Särskilt insändarna. De brukar handla om byggplaner för Zinkensdamm, men denna om haren var något nytt.

Sen skulle jag ut på min vanliga motionsrunda längs vattnet. Jag stannar alltid till på berget vid kafé Fåfängan, längst ut där det är fri sikt mot havet. Då stötte jag till något med foten.

Där låg en död blodig hare, den verkade biten över rygg och bakkropp.

Dieter Strand