Bärplockningen är långt från en hobby
De svenska bärskogarna har blivit en brutal plats. Människohandel och slaveri i den ena änden, antioxidanter i den andra. I Asien är hälsokostprodukter baserade på skandinaviska blåbär en industri som omsätter hundratals miljoner kronor. Nordiska blåbär är nyttigast i världen. Samtidigt har den svenska arbetsmarknaden för bärplockning mer att göra med organiserad brottslighet än organiserade marknader.
Bärplockningen i Sverige har ändrat karaktär. Från att ha varit ett extraknäck eller en hobby har den blivit en storindustri med allt vad det innebär.
Men i stället för att utforma en politik som tar hänsyn till detta, inklusive risken för systematiskt utnyttjande av arbetare, har regeringen skapat ett regelverk som utgår från att alla arbetsgivare går att lita på.
Resultatet får vi läsa om, igen och igen. Arbetare har blivit misshandlade och tvingats till att begå brott. Unga flickor som lurats till Sverige tvingas prostituera sig om de inte levererar tillräckligt många bär.
I går kunde Svenska Dagbladet berätta om hur fyra misstänkta människosmugglare sitter häktade. Arbetare har blivit fråntagna sina ID-kort och inte fått några pengar. De drabbade är européer. Efter liknande historier med arbetare från Asien har regelverket som gäller dessa regioner förstärkts. Men grundproblemet består.
Självklart har fack och arbetsgivare ett ansvar för ordningen på arbetsmarknaden. Men en bransch med tillfällig, importerad arbetskraft ger nästan inga chanser att bygga en facklig organisation.
När människor fraktas till Sverige för att systematiskt exploateras i en industri som är något helt annat än en hobby, då måste både Sverige och EU ha ett regelverk som utgår från det.
Inte en fantasivärld där bärplockning är en hobby och alla arbetsgivare är snälla.