Cynism är farligt
En amerikansk president vill av oklara skäl invadera ett land i Mellanöstern. Den brittiske premiärministern erbjuder av lika oklar anledning sitt fulla stöd. I hemlighet börjar man planera för krig. Offentligt förnekar man detsamma.
Svaga ministrar slingrar sig. Spinndoktorer snedvrider underrättelserapporter. Inget är sant förrän det har förnekats offentligt. Alla svär, mobbas och ljuger – det enda som betyder något är den egna karriären och vem som säger vad på kvällsnyheterna.
Det är inte svårt att se var ”In the Loop” som har premiär nästa vecka hämtat inspiration från. Men filmen saknar egentligen helt ambition att säga något om Irak-kriget. Parallellen är bara något man har hängt upp historien kring och syftet enbart att göra satir. Satir av politik som ett cyniska karriäristers manipulativa spel.
Filmen bygger på tv-serien ”The Thick of it”. Denna kan väl närmast beskrivas som tv-serien ”Vita Husets” onda brittiska tvilling. Det är samma begåvade repliker. Samma spring i korridoren. Men borta är idealism, amerikanska flaggor och politiska nördar spelade av folk med i sammanhanget orealistiskt vältränade överkroppar. I?stället är det brittiska tänder, svart brittisk humor och förfärliga svordomar. Skildringen av människans motiv får Thomas Hobbes (på tal om britter) att framstå som en sann optimist.
Politik skildras som ett ständigt pågående hysteriskt anfall. De folkvalda är rädda, dumma karriärister och världen styrs i?stället av smart pr-folk, vilka kontrollerar massmedias mörka krafter.
”In the Loop” är en fruktansvärt rolig och välgjord film, men på något sätt lämnar den en konstig eftersmak. Det finns politisk satir som är precis lika elak, men som är det utifrån en syn om att politik borde och skulle kunna vara något annat. Jon Stewarts ”The Daily Show” är ett bra exempel. ”In the Loop” är däremot cynisk rakt igenom. Därför glorifierar den också i någon mån den cynism den driver med.
Personligen har jag alltid misstänkt att alla skildringar om hur mycket makt spinndoktorer och pr-folk har är något de själva sprider. Man ökar sin egen makt genom att sprida myter om sin egen makt. (Och för att framstå som lite coolare än man känner sig där man sitter och skickar pressmeddelanden åt Hyresgästföreningen.)
Visserligen har politisk kompetens det senaste decenniet allt mindre definierats som förmåga att genomföra reformer och alltmer till att manipulera symboler i medierummet. Men det betyder inte att det är vad som i själva verket spelar roll. Det räcker med att läsa några år gamla politikerbiografier för att inse hur lite alla de skandaler som då upptog så mycket tid egentligen betyder. Politiker riskerar alltid att överskatta hur mycket de kan påverka på kort sikt och underskatta hur mycket de kan påverka på lång sikt. Vilket gör att man fokuserar på fel saker.
Anställer fler pressekreterare när man i själva verket behöver formulera ny politik