En väldigt tung fransk- lektion väntar vänstern
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-06
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Regnet föll svart och kallt över Marseilles gamla hamn, en av mina favoritplatser på jorden. ”Battons Sarkozy” (låt oss besegra Sarkozy), parollen sträcktes fram av fack, solidaritetsrörelser och vänsterns vänster.
150 blöta personer förenades i klasskamp och spelade Comandante Che Guevara, en sorts kubansk hymn.
Sorgligt som i Verlaines dikt: ”Det regnar i mitt hjärta, som det regnar över staden”.
Kvällen före mötet satt jag på en hamnkrog och följde presidentkandidaterna i en oändlig tv-debatt. De satt två meter från varandra och föredrog deklarationer, om skolan, skatter och den franska identiteten. Krogen höll på Royal, det gjorde inte den franska majoriteten.
Ségoléne Royal vann dock grenen ”mest sympatisk”.
Majoriteten av fransmän vill inte ha en sympatisk statschef. De längtar efter en stark man som upprätthåller lag och disciplin, ger skattemiljarder åt de redan mätta, rensar upp bland papperslösa invandrare och håller turken utanför EU.
Jag karikerar inte utan lyssnar, intervjuar eller läser helt enkelt innantill ur tjocka sociologiska rapporter som ramlar ner på bokhandelsdiskarna. Ur rösterna och texterna urskiljs tydligt dagens franska dröm: en stark man.
På Sarkozys väldiga valmöte i sportpalatset Bercy jublade en homogen, festklädd, nästan undantagslöst vit publik. Sarkozy hyllar sina vänner som ”den tysta majoriteten”. Den överårige popsångaren Johnny Hallyday var emblem, tillsammans med en annan skatteflykting, racerstjärnan Alain Prost.
–?Lag och ordning och auktoritet, likvidera 1968, tjöt Sarkozy .
Dagen efter, på Ségolène Royals möte på Charléty-stadion i Paris utkant, trängdes runt 40?000 för att komma in till en dunkande rap-konsert och familjefest. Mest unga människor och det mångkulturella Frankrike.
Förorterna är med vänstern. Acelefeu, folkrörelsen som växte till fredligt alternativ efter upproren 2005, följer Royal. Hon driver en smula med Sarkozys 68-fobier, till exempel hans föreställning att den tidens radikala studenter bär skulden till dagens feta direktörslöner och gyllene fallskärmar.
En smula sorgset påminner jag mig ett annat stort maj-möte på Charléty, just 1968. Mycket stod på spel då. Arbetar- och studentupproren letade presidentkandidat och på scenen fanns den gamle reformisten och antikolonialisten Pierre Mendès France. Han sa nej och högern vann förkrossande.
Mendès tillhörde den andra vänstern, den som vill bryta med den hopplösa statssocialismen och bygga social demokrati med fack, civilt samhälle och till och med öppna för samarbete med den reforminriktade liberalismen.
Den andra vänstern är på väg att grävas upp på nytt, ur ruinerna av det förestående valnederlaget. Rörelsens urbilder, Michel Rocard och Jacques Delors, steg fram på det sista valmötet i det eviga socialdemokratiska fästet, Lille. EU:s historiskt viktigaste ledare, Delors, omfamnade Royal. För tolv år sedan tackade han nej till att bli president och skänkte posten till Jacques Chirac och därmed ett dussin års stillastående. Sarkozy skötte utan framgång tunga ministeruppdrag.
Gesterna i Lille var en aning gripande och ville nå långt bortom den nordfranska staden, till sydväst där centerledaren François Bayrou sköter sina exklusiva hästar. Han, en gång minister hos högern, vägrar stödja Sarkozy. Kanske vill han och hans väljare vara med och bygga en ny center-vänsterallians.
Så drömmer en del av de socialister jag talar med. Presidentvalet är redan förlorat, den lilla, klena trösten är just ”den nya alliansen”, som någon gång ska besegra den högerauktoritäre Sarkozy och modernisera landet.
Sarkozy, hur kan det vara möjligt? undrar jag under en långlunch med forskare från en av landets skarpaste, radikala tankesmedjor.
Jag sorterar svaren ur anteckningsboken: 20 års försummelser från vänstern. Suddighet i de tunga vardagsfrågorna om jobb och social trygghet. Hellre sjunga med änglarna än att bryta med en ålderstigen vänsteranalys. Mer av fraktionsstrider än dialog med väljarna.
Ségolène Royals nederlag i?kväll följer av den praktiken. En svårartat svart ironi, hon har under hela valkampanjen prövat både att bygga en ny vänster och att praktisera deltagardemokrati.
Sympatiskt, säger fransmännen och väljer Sarkozy.