Det är nu veden ska vara huggen
29 mars 2013. Ved.
Den här helgen hörs yxhugg och kapklingor på många håll. Den som vill följa gamla sanningar om veden ska ha den huggen och klar till påsk.
Det är klart att det går att hålla sig till andra regler. Om jag minns rätt hävdade Göran Greider för några år sedan att det räcker om veden är huggen till midsommar.
Men den som vill dra fördel av vårens torraste månader måste skynda på. Det hävdar i alla fall författaren Lars Mytting i boken ”Ved”. Nyhetsbyrån TT hävdade häromdagen att den gjort vedeldning ”trendigt”.
Underrubriken, ”Allt om huggning, stapling och torkning – och vedeldningens själ”, förklarar kanske en del av de hyllningar boken fått.
Mytting har helt enkelt skrivit en bok för varje målgrupp.
I mina hemtrakter, där vedstaplarna just nu växer sig manshöga, är frågorna praktiska. När ska veden bäst huggas, hur ska den staplas och vilket träslag ger mest värme?
Det är frågor som får betydelse när elräkningen ska betalas eller när kvicksilvret kryper ner mot 20 minusgrader, men som också påverkar anseendet bland de närmaste grannarna.
Ingen blir populär genom att dränka husen runt omkring i tung rök från fuktig ved.
Men Myttings bok är mer än en praktisk handbok.
För den riktiga nörden berättar Mytting allt om hur vedens fuktighet kontrolleras, eller exakt vilket energiutbyte en viss mängd ved ger i en speciell sorts kamin.
Och storstadsbon, som på sin höjd möter veden som små säckar på bensinstationen, kan läsa skildringarna av aktsamt skogsbruk eller stillsamma tankar vid huggkubben som något slags filosofi.
Tao enligt ett vedträ eller Zen och konsten att sköta en vedstapel. Något åt det hållet.
Ved är identitet. Som i Elsie Johanssons berättelse om TåPelles Nancy, där klassamhället egentligen bara vacklar för ett ögonblick, den gång varje år när Nancys far får den inköpta björkveden hemkörd.
Vedhuggning är inte bara värme eller ekonomi, inte ens där den är ett självklart inslag i vardagen.
Det handlar om stoltheten över ett påtagligt och fysiskt arbete med ett mycket konkret resultat. Om en känsla av att ta ansvar för kommande, kallare, tider.
Ansvar är som bekant en bristvara nu, när hela samhället ser ut att rämna under spekulationens kortsiktighet.
Vedhanteringen är mognad, kanske. Det är knappast någon tillfällighet att besattheten brukar tillta med stigande ålder. Mytting citerar ett talesätt som säger: Ju större vedhög, desto äldre gubbe.
Att jag själv blev överlycklig ägare till min första motorsåg, en blänkande halvprofessionell Husqvarna, på min 50-årsdag säger förstås något.
Naturligtvis finns ett genusperspektiv. Arbetet med såg, kap och yxa är fortfarande en scen för manlighet.
Chauvinistiskt? Kanske lite, men knappast på något aggressivt sätt.
Myttings bok är inget för den renlärige bakåtblickaren. Det handlar om moderna arbetsmetoder, nya maskiner och de senaste metoderna för att ta tillvara vedens energiinnehåll. En modern vedkamin är en avancerad produkt för att förvandla trä till värme.
Förklaringen till dagens intresse för ved är knappast klassisk nostalgi, och kanske inte heller bara jakten på uppvärmningskostnader.
Jag tror det handlar om att kunna kontrollera och påverka framtiden, om än i det lilla. En process vi kan bemästra och begripa.
Demografiska hot, skolkriser och miljöförstöring. Framtiden tycks – som regeringens kommission konstaterade i veckan – mest bestå av mer eller mindre oövervinnerliga hot. I synnerhet som så mycket av den politiska debatten handlar om kampanjer och lobbyism.
Men en vedstapel har vi möjlighet att själva överblicka. Och vedträna förlorar inte sitt värde för att någon annan spekulerar med dem.
Det är nog i alla fall så jag känner det när jag tar fram klyvyxan och Husqvarnan, och sätter på mig skyddsbyxorna och stövlarna med stålhätta för att gå ut på vedbacken.
Om ved verkligen är på väg att bli trendigt undrar jag om inte det är den riktiga förklaringen.