Det känns som att stå i en flodvåg
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-06-26
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Planet går om 20 minuter. Jag borde köpa en pocket. Mellan ”Populärmusik från Vittula” och ”Sprängaren” står ”Kvinnor är från Venus, män är från Mars”. Det är väl meningen att vi ska sitta på flyget och le: ”Precis så är det med min man och mig. Vi förstår inte varandra”.
Ursula har nyss varit i USA. Hon säger att varenda bokhandel är fylld med guider till manliga och kvinnliga gener och hormoner. Det är revival för biologismen. Tillvaron kanske känns osäker, men några könsliga olikheter har vi fortfarande att hålla fast vid.
Midsommarafton. Vi pratar om det innan. Ändå blir det som vanligt. Tjejerna gör sallad, killarna grillar. Sitter det också i generna?
Ann kastar en blick på lille Samuel. Han är oemotståndlig, med lortiga kläder och choklad runt munnen. ”Vad gör man?” frågar hon. ”Så fort vi är ute säger någon att det är typiskt pojkar att vara sådär busiga. Jag kan ju säga till om det är någon jag känner. Men man kan inte gärna börja diskutera könsroller med tanterna i mataffären.” Inne på Samuels rum står en leksaksspis. Han älskar den.
På köksbordet hemma hos mina föräldrar ligger Norrländskan. På kultursidan intervjuas författaren Ove Lagerqvist. Han filosoferar ironiskt om en framtid ”där män hålls i inhägnader som genboskap dit man kastar in mat lite då och då”. Män bygger monument eftersom de är så betydelselösa, säger Lagerqvist. Att föda barn ger kvinnan makten och kontrollen över framtiden.
Natten efter midsommardagen. Vid Norra Hamnen i Luleå är det bedövande vackert. Solen hänger i vattnet. Svante Lindqvist spelar fiol på färjan. Markus och jag är på väg hem. Vi är vänner, inget annat. Kanske skulle det bli lite mer romantiskt om jag tvättade hans kläder och han bestämde över mina pengar?
Det sägs ju att orättvisorna mellan könen håller spänningen mellan könen vid liv. Även om jag aldrig har förstått erotiken i att diska.
Det känns som att stå i en flodvåg. Biologismen sköljer över oss. Feminister jag känner säger att särartstänkandet inte är värt att bemöta. Biologisterna är helt efter sin tid.
Jag vet inte om jag håller med. Just nu känns det mer som om de har tagit över vår tid. På 1930-talet bedrevs rasforskning på svenska universitet. Gener och hormoner ansågs kunna avgöra människors lynne, intelligens och status i samhället.
I dag råder samma stämningar. Men ras har bytts ut mot kön och biologismen florerar inte främst på universiteten, utan i populärvetenskapen. ”Manlighet” och ”kvinnlighet” görs till naturlagar i människors samtal.
Biologismen är en mångmiljonindustri, reproducerad i böcker, filmer och ståuppkomik.
Det är inte längre provocerande att konstatera orättvisor mellan könen. Däremot att påstå att de skapats av människan själv. Människor svär sig fria från ansvar och skyller förtrycket på ”naturen”. Så förvandlas samhället till ett fängelse av könsroller.
Kvinnorna får ta smällen. Vi måste vara vansinniga som spelar med.